130529 i Budapest

       Sovdags på tåget mellan Prag och Budapest.

Det är alltid lika spännande att vänta på tågets avgång till en helt okänd station i en lika okänd stad.
Hur är människorna? Vänliga? Stressade?
Var ska vi bo och hur kommer vi dit? Långt att promenera med hela packningen? Skicka iväg en spanare?
Så var det när vi, vid halvniotiden i går morse rullade in på Keleti station i Pestdelen av den ungerska huvudstaden.
En nernött stationsbyggnad med vänliga människor. Så vänliga att det hellre pekar ut fel väg när jag frågar efter turistinformationen än att göra mig besviken och säga att de inte vet.
Maria och barnen väntar i en livligt trafikerad korsning medan jag springer fram och tillbaka på hotellspaning inne på stationen och letar efter turistinfoskylten.
Hittar den efter att har rusat fram och tillbaka 3 gånger.

Billigt och bra
Efter att ha hämtat familjen i korsningen och visat dem den väl kamouflerade infobyrån, fick vi hotellalternativen presenterade. Kryss över alla som vi spanat in men en varm rekommendation för det som den unga damen antagligen fick provision för att styra oss till.
10 Euro per natt för alla 7 i familjen lät lite väl säljande för att vara sant. Men vi knatade iväg i riktning mot Donauefloden och förväntade oss ett ställe med snusk och kackerlackor.
Hostel Marco Polo, någon kilometer från stationen var ett toppenställe. Priset på 10 Euro var antingen ett säljtrick eller en missuppfattning från vår sida. 10 var priset per person och natt. Fullt rimligt.
Ett rum med 12 sängar där vi nyttjar 7. Två toaletter, två duschar, uteplats med trädgårdsmöbler på bottenvåningen, kök på tredje våningen och pub i källaren. Och dessutom en mycket vänlig portier.
Att lägga sig på sängen i det rena fina och billiga rummet med planeringskartorna och förbereda familjeomröstningen om vi ska gå på ungerskt spa eller besöka stans akvarium. Det mina vänner, det är livet.