Resebrev?

Vad hände förresten med de sista resebreven? Hade varit roligt att se lite bilder och läsa mer..

Mästare på hundsjukdomar.

Ja, otur har vi.
Aila tappade sin klo för 2-3 veckor sen. Så vi missade några tävlingar pga det och då var det bara korta promenader som gällde och sårtvätt två gånger om dagen. Just när det läkt ihop och vi skulle iväg på tävling igen så får Aila livmodersinflammation.
När jag skulle sitta och skriva min sista tenta så spenderar jag istället 8 timmar på akuten på djursjukhuset. När vi kollar på ultraljudet så ser vi att det är var i livmodern, men det verkar inte så farligt. Får välja mellan operation eller antibiotika. Valde operation eftersom att antibiotikan inte alltid fungerar och det är en väldigt stor risk att det kommer tillbaka nästa löp. Så hon får en tid nästa dag. 2600 kr har vi då betalt. Sen nästa dag (också tentadag) så går jag till djursjukhuset och lämnar henne. Många timmar senare får jag besked från veterinären att operationen är över, ingen livmoder finns längre där. Tur var att jag opererade, för det var tydligen värre än de trodde! Och antibiotikan hade nog inte hjälpt, vilket gjorde att hon bara var några dagar från att dö! Hjälp! Ja, operationen gick på 13 500 kr, tur att man har en mamma som kan låna ut pengar tills försäkringspengarna kommer..

Så nu tar vi det lugnt. Idag är det bilbesiktning och jag hoppas att den går igenom!
Skolan är över och jag har börjat en småföretagarkurs på gymnasienivå under sommaren. Den är på distans, så det är skönt att man kan planera sin egen tid!

Nu måste jag läsa lite och laga lunch.

Ha det så bra familjen! (ni är välkomna att hälsa på när ni vill!)

Ps. Jag har även bokat en biljett för att hälsa på syster i Göteborg i juli, det blir skoj!!

Massa plugg!

Okej.. Jag har varit dålig på att uppdatera här, jag vet jag vet.. Har haft en massa att göra de senaste veckorna och det mesta består av plugg. Matteprov, kemiprov, ekologiprov, biologirapport and so on... Men nu är jag snart färdig med plugget och kan ta sommarlov på torsdag!
Igår gjorde jag dessutom min första fotografering till min fotobok, grymt skoj måste jag säga!

Ja, nu börjar jag snart.. Kram på er alla!

Bordtennisbord på Larssons Gränd

Vi fick just veta att styrelsen för Bostadsrättsföreningen Solbacken har tillstyrkt motionen om Bordtennisbord i Samlingslokalen.

Kan en bordtennisturnéring i Barcelona ha påverkat utgången på ett

årsmöte i en bostadsrättsförening i Piteå?

Familjen Holmqvist har under 4 år motionerat om att Bostdasrättsföreningen ska ställa in ett bordtennisbord i kvarterets samlingslokal. Varje år har motionen avslagits men alla möjliga mystiska motiv. "1987 hade vi ett bordtennisbord som någon slog sönder...!" (???)

Senaste omröstningen var det helt jämt mellan att ha och att inte ha bordtennisbord. Ordföranden avgjorde med sin avslagsröst.

Men så i år har styrelsen föreslagit att årsmötet tillstyrker... Fantastiskt trevligt.

Nu blir det turné när ni hälsar på oss i Pite.

Vazy på tåget.

Jag måste bara säga att jag är otroligt imponerad av Vazy hela tiden. Vår hemresa var lång. 40 timmar på tåg. Vi började åka till Italien med bil, sedan tåg till milano. Där stötte vi på en otrevlig konduktör och en hundrädd nunna som satt i vår kupé. Vazy låg blickstilla under hela den resan på 4 timmar tror jag. Efter det blev det ett snabbt byte till ett tåg mot Zurich.



Vazy på ett trappsteg i ett fullt tåg.

Tåget var proppfullt och egentligen fick vi inte ha hund på tåget, men det var vår enda chans att hinna med natt tåget som skulle vidare till hamburg. Vi hade bara interrail biljetter och inga platsbiljetter (som egentligen var obligatoriskt). Vi satte oss på trappan vid dörren och Vazy låg på ett trappsteg där i en timma gömd bakom våra väskor. Hon varken rörde på sig eller klagade. Då kom konduktören (och såg nog inte Vazy) och sa att det var ok med våra biljetter och att de fanns plats längre bak i tåget. Vi gick dit och Vazy däckade upp och ner under bordet. Där låg hon hela resan på 4 timmar till. Tur att jag hade gått en längre promenad på morgonen, för kissa hann hon inte mellan tågen. Oavsett om folk kom och satte sig brevid oss eller gick förbi så rörde hon inte på sig från sin utsträcka sidoställning. Hon hade redan charmat ganska många på resan!



Efter trappsteget blev hon rätt slut tror jag. Hon charmade dem som satt brevid oss med sin härliga sovstil.



I bussen mot någonstans vi inte visste var.

I Zurich hade vi en timma på oss och hann precis gå en promme på typ 15 minuter och snabbt handla middag. Tåget var nämligen försenat från Milano, så det var omöjligt att hinna en längre promenad som vi planerat. Det var enda chansen att vi skulle få sova på natten. Vazy var nöjd att få vara ute men blev inte mindre nöjd av att gå in på ett till tåg. Där möttes vi av ett trevligt par från norge som hade varit med om samma sak som oss, men behövde bara åka från zurich. De gick med på att gömma Vazy eftersom hon även här inte fick vara på tåget. Hon låg fint under sängen tills 2 svenska kvinnor kom. Såklart var det "Jag är allergisk!" och massa bytande hit och dit. När konduktören kom så märkte han inte Vazy, fast då påpekade kvinnan "ja, min kompis var tvungen att byta kupé på grund av hunden".. då gick det upp för konduktören att det var en hund där. Inte kul med tyska läskiga konduktörer med nedlåtande röster! Påminn mig att inte åka till tyskland, tyska språket är läskigt! Vi fick betala 30 euro för vazy, men efter en snyfthistoria blev vi iallafall inte avkastade. Natten flöt på smärtfritt förutom att det var skitkallt. Vazy fick hoppa upp och värma mina fötter framåt morgonkvisten.



Världens ände?

Nästa stopp var hamburg, där skulle vi hinna med ett tåg en halvtimma senare. Så det blev en snabb promme för att kissa och bajsa. Vi tänkte att vi ändå skulle stanna i köpenhamn och strosa runt, så då skulle Vazy få promenera mer... Tågresan blev dock inte en tågresa utan buss och färja, för när vi kom till tåget var det stopp, fullt överallt! Men utan mer information än att bussen går mot danmark chansade vi och tog den. Vi åkte och åkte i nåra timmar, för att sedan hamna vid en färja. Där gick alla av och vi fattade ingenting. Ingen aning vart vi var eller var vi skulle. Vi visste inte om vi var tvugna att betala på färjan eller nåt. Vi lyckades iallafall hitta en ingång och gick på färjan, ingen kollade några biljetter. Tillslut var vi framme i danmark vid något som liknade världens ände. Där fanns det inte en enda person att fråga och ingen visste någonting vart vi skulle. Dock var det ungefär 10 andra personer som var i samma sits som oss och på något sätt lyckades vi få reda på att det skulle gå ett tåg om en timme. Vi tog det lugnt, spelade lite kort och gav en pinne till Vazy. Tänk att man kan bli så glad för en liten pinne! Hon var glad och nöjd och koppellös ett tag, sen åkte vi vidare 4 timmar till mot köpenhamn. Där visste vi inte hur det skulle gå eftersom vi hört att alla tåg var fullbokade. Och helt riktigt, det var de. Men biljettförsäljaren tipsade oss om att åka över till malmö för de kanske hade extra biljetter där. Eftersom vi visste att sista tåget gick nån timma senare och vi inte hade nånstans att bo bestämde vi oss för att ta tåget. Vi fick väl stanna i malmö istället, där har jag ju en kompis. Men påvägen tid fick jag svaret om att han var påväg mot stockholm och sedan piteå. Lite dålig timing!



På färjan till Danmark.



Slutet av allt...

Väl framme i malmö pratade jag med en annan biljettförsäljare som lyckades fixa biljetter till norrköping, där min mamma bor, och jag skulle hämta Aila. Vår enda chans att inte behöva sova ute i malmö var att ta ett tåg som gick 10 minuter senare. Vazy fick alltså bara kissa snabbt igen, och sen på ett nytt tåg till Lund. Väl där hade vi en halvtimma på oss att rasta hund och äta middag. Så effektiva som vi var bestämde vi oss för att en går med hunden och en köper pizzor och handlar. Det gick bra men vi kastade i oss pizzor på perrongen nåra minuter innan avgång. Såklart var hundar inte välkomna även på detta tåg, men efter en snyfthistoria om lååång tågresa från nice så var konduktören snäll och vi fick åka med. Efter att ha spelat lite spel däckade både mathieu, jag och vazy fram tills vi kom till norrköping klockan 11 på kvällen. Galet! Vazy var helt otrolig hela resan och endast 2 gånger skällde hon på några som gick förbi vår kupé framåt slutet när både hon och vi var helt slut....



På tåget från Köpenhamn till Malmö.



Från Lund till Norrköping hade vi egen kupé i liggvagn. Härligt!

Stannade hos min mamma en dag och hann träna lite på norrköpings BK och deras agilitybana innan jag åkte hem dagen efter. Kom hem kl 21 på fredagen, upp kl 6 dagen efter och iväg till tävling! Ibland är man nog galen..

Men nu har vi återhämtat oss rätt bra, och Vazy får härliga prommisar i naturen.

JÄRNVÄGSSTREJK I FRANKRIKE

"Nu är det sista gången ni lämnar oss för att vakta packningen!"

Matilda är blodröd i ansiktet och ilskan pulserar upp genom halsen på henne. I ögonen på de sex andra barnen syntes en upphetsning och iver att få berätta...

Det är fortfarande strejk i Frankrike, när vi efter två fantastiska dagar tillsammans med Albin, Belen och deras kompisar i Barcelona skulle fortsätta resan mot vårt nästa etappmål, Cannes och Åsahs "svärföräldrar" Christine och Gerard.

Eftersom tågen till gränsen och Perpignan i Frankrike var inställda hade vi funderat på alternativa sätt att komma vidare. Informationen om läget i Frankrike var motsägelsefull. Enligt uppgift rullar tågen relativt normalt uppe i norra delarna av landet och vissa delar av trafiken i södra är också igång.

Vi har beslutat att tidigt på morgonen komma iväg till stationen och sedan ta första möjliga lokaltåg så nära gränsen som möjligt. Det funkar!

Utan kostnad för platsbiljetter åker vi pendeltåg till Portbou på den spanska sidan av gränsen, inte långt från medelhavskusten. Tåget glider fram i ett vackert landskap och då och då skymtar Medelhavets blå vatten mellan kullarna.

Det börjar regna, som det alltid gör när resan inte går "på räls" som planerat.

Stationen i Portbou ligger öde. Vi kliver av och börjar gå mot vad vi tror är vägen till någon tjänsteman som kan hjälpa oss komma vidare. Pendeltåget vi anlände med rullar ut från stationen och återvänder mot Barcelona.

I närmaste delen av stationsbyggnaden hittade vi en dörr som gick att öppna. Innanför syntes ett stort rum med en halvmåneformat, knappt en halvmeter högt bord. Rummet kan vara resterna av den tullkontroll som sedan Europa integrerats inte längre används. Där lämnade vi barnen och all packning.

Maria och jag brukar gå tillsammans på informationsinhämtningsutflykter. Detta för att kunna fatta snabba beslut om alternativen som dyker upp kräver kort betänketid. Det är också lättare att förstå ett obekant språk om det är fyra öron som är spetsade än två. Det var under uppdraget att ta reda på hur vi ska komma vidare på vår resa som sex av barnen blev så exalterade och Matilda så ilsken...

Olagliga Flyktingbarn

Ett par minuter efter vi lämnat barnen med packningen i det övergivna tullrummet hade två poliser kommit in i lokalen. De var inte vänliga!

På något för Matilda obegripligt språk hade gendarmeriet anklagat dem för att vara flyktingbarn som olagligen skulle strömma in i landet. Trots att Matilda på sin stapplande spanska och Orvar förtydligat på knapphändig franska att "mamma och pappa är och kollar tågtider" kallade de två aggresiva på förstärkning. Inom någon minut kom ytterligare fem uniformsklädda och ville se resehandlingar och pass för att bestämma vilket land som var "flyktingbarnens" ursprungsland. Pass och Interrailbiljetter låg i tryggt förvar i min ryggsäck som jag aldrig lämnade kontrollen över.

Efter ytterligare ett par minuter av kroppsspråkande och pekande förstod antagligen de uniformsklädda att barnen tillhörde en familj, där föräldrarna lämnat dem för att själva undersöka gruppens flyktväg ut ur Spanien.

Maria och jag har konstaterat att det inte fanns någon enda information att hämta i hela stationsbyggnaden. Inte i ett enda hörn fanns en uniformerad järnvägspersonal att fråga.
Därför blev vi glada när vi såg de 10 poliserna som väntade utanför det rum där barnen befann sig och vaktade packningen. Vi visste ju inte att de höll vakt för att våra barn inte skulle smita ut och uppslukas av det närliggande samhället.
Matilda var ilsken, blodröd i ansiktet och hade svårt att förklara för oss ovetande om vad de varit med om.

Mot Cerbère
Regnet tilltog i styrka.
Språket i Portbou är omöjligt att förstå. En obegriplig dialekt, en blandning mellan spanska, franska och en släng av nå't som lät som danska. Där, på väg neråt byn, skulle vi försöka få reda på hur vi tar oss över gränsen. Vi frågade flera av de äldre par som sökt skydd under balkonger och markiser för att undkomma regnet. Det enda ord vi kände igen i alla långa svar var "Taxi".

Vi träffade en holländsk konstnär på det internetcafé där vi lånade toalett. Han berättade att om vi inte ville gå den slippriga stigen över bergskedjan som delar Spanien från Frankrike så var det bara taxi som gäller. Vi valde taxi, och fick hjälp av holländaren att bedöma om priset för de två bilar som behövdes var rimligt. "50 euro – reasonable price".

Med Maria och några barn i den ena och jag och resten i den andra gav vi oss iväg på slingriga serpentinvägar med en fantastisk utsikt över de torra krumma vinrankorna som växte på sluttningarna med Medelhavet som bakgrund.

Väl framme i Cerbère käkade vi pizza på en restaurang medan vi väntade på bussen som skulle ta oss till Perpignan.

Regnet upphörde och solen tittade fram mellan molnen. Det blev en otrolig bussresa genom ett kuperat landskap med vita små huskroppar som låg på sluttningarna som snöfickor efter fjällsluttningar på vårkanten i Norrland.

De många vinodlingarna blev, enligt mannen på andra sidan gången i Perpignanbussen, så småningom det berömda Banyulsvinet.

Eftersom jag själv bara kan skilja på rött, vitt och eventuellt rosé hade jag ingen aning om någe Banyuls.

Än mindre att, som den engelsktalande vänlige fransmannen berättade, vin från Banyuls är ett portvinsliknande starkvin. Druvor som vuxit på dessa sluttningar har trampats med bara fötter och lagrats utomhus i ekfat. Det måste också ha uppnått minst trettio månader ålder för att få kallas "äkta Banyuls".

Vinodlingar på bergens sluttningar i Banyulsdistriktet

På stationen i Perpignan var det kaos. Två svettiga civilklädda SNCF-informatörer förklarade för så många de kunde att strejken var värst i detta sydvästra hörn av Frankrike. De bad oss vänligen kliva på det tåg som vi trodde skulle passa oss bäst. Det behövs inga biljetter än mindre platsreservation.

Fram med Interrailkartan och jämföra tågens slutmål med det som passar oss bäst. Nimes, på väg mot Marseille låg i färdriktningen. Vi slängde oss på några minuter före tåget rullade ut från stationen. Alla sju barnen var fortfarande med, trots röran i Perpignan.

Det var kolsvart mörker utanför tågfönstret. Vi hade bytt tåg i Nimes och var på väg mot Marseille när vi fick ett SMS:

"Vi möter i Marseille så slipper ni fixa hotell...!"

The Holmqvistian Invasion By Christian Brunnström

Nu är det så att jag har turen att ha väldigt duktiga vänner!

Här är ett gäng bilder Krille tog när vi hade världens bästa

dag uppe på Montjuic. Om ni vill se mer bilder av Krille

(Det vill ni!) Klicka HÄR!

vulkaner och sånt..

jag kom på att jag kanske inte förklarat för alla varför denna långa resa genom europa. som ni kommer märka när Per skriver sitt resebrev så träffades vi nere i Frankrike hos Mathieus föräldrar. Såklart så blev vi fast där nere pga. vulkanmolnet och bestämde oss därför att följa i faderns fotspår och köpa interrail dit upp. Vi tar nu en paus i Norrköping. Jag får berätta mer senare för nu är jag för trött!

Nån kan ta det lugnt..

..vad som än händer. Vi är nu på tåget mot zurich. Vi åkte kl 11 från ventimiglia och lyckades ta oss till milano trots sur konduktör. Tåget var försenat och vi sprang till nästa med hopp om att få åka med trots brist på platsbiljetter och fullt tåg. Vi tog plats vid utgången bredvid en toa som tydligen var överfull. Vi skrattade åt äcklade ansikten som kom ut medan vi gömde Vazy i trappan för att slippa hårda ord. Hon rörde inte en fena på 1 timma trots att trappsteget hon jag på var för litet. Med en snäll konduktör så fick vi snart egna platser. Nu tittar vi ut över bergen och är snart i zurich. Vi får se hur det går! Kram alla. Åsah och Mathieu

BARCA PÅ TVÅ DAGAR

"No! Det finns inga tåg som går till franska gränsen!" Mannen i biljettluckan såg frågande på oss. Ansiktsuttrycket signalerade - fattar ni sakta, medan de spanska läpparna upprepade "Det går inga tåg, det är strejk på järnvägen i Frankrike".

Medan vi inväntade den försenade Albin på stationen i Barcelona, tänkte vi passa på att boka plats för vår fortsatta resa vidare till Cannes. Biljettförsäljaren rycker sydländskt på axlarna och pekar neråt vänthallen där det finns en Informationsdisk. Barnen vaktar väskorna medan Maria och jag springer hit och dit i den stora stationsbyggnaden för att utröna om det är språkförbistring eller om det är verkligen är så att det inte går några tåg de få milen till franska gränsen. Den sista vi frågar pekar ut genom stationens ingång och säger "Autobus".
Bussen visar sig vara en väldigt dyr och för oss en onödig utgift. Vi har ju redan betalat vår Interrailbiljett och är ju på tågluff.

Tvärs över det blankpolerade marmorgolvet, från trapporna upp ur Metron kommer Albin gående mot oss. Leende, med brädan under armen. "Välkommen till Barcelona!"
Det var intresset för skateboard som för runt fem år sedan förde honom hit. Officiellt och för att finansiera tiden med studielån från CSN hette det - "Ska till Barca och plugga spanska!"
Nu träffades vi för första gången på Albins hemmaplan i Barcelona, på järnvägsstationen Barcelona Sants, en tidig morgon, dagen då tågen slutade gå till franska gränsen.
"Vi ska spela pingis i parken - familjeturnering. Så blir det att se matchen på storbild hemma hos en kompis å i morron blir det utflykt upp på berget - Belen fixar picnic-korg. Men först en kopp kaffe! Eller hur?"

Ingen av de andra orkade resa sig från sina platser, så det blev Albin och jag som kilade bort på en snabb cafe con leche... Por favor. Nu kändes resan bort från Barcelona mer avlägsen än de två dagar som stod till vårt förfogande.

Mot hotellet!

Med Metro. Fyra stationer bort i riktning mot Universitetet, där precis vid det lilla torget låg vårt Hostel Iniesta. Två rum, och en massa sängar som Albin fixat i god tid före vår ankomst. Skönt att lämna packning och ge sig ut på promenad.

En stadspromenad som visar sig bli resans längsta.

På väg ut på torget möter vi de surriga flickorna från natten på tåget. De var inte så surriga längre när de med karta i hand tågade in på samma hostel som det där vi just lämnat våra ryggsäckar. De hamnade tack och lov på en annan våning där surr och fnissavståndet blev för långt.

På väg efter den smala tvärgatan mot Ramblas Raval började historiebeskrivningen. Vi skulle denna dag gå de gator som det tagit Albin fyra år att vandra.
"Här uppe efter Parallel, ett par kvarter bort är byrån där jag jobbar".
"Där inne på tvärgatan, är SecondHandbutiken där Belen jobbade när vi träffades första gången".

Albin som en vinter åkte ner till värmen, spanskakurs och Skateboard träffade sin kära Belen, där inne i butiken mellan högar av begagnade kläder. Det var i dessa kvarteren han efter någon månads suktande tog mod till sig frågade : "Har jag chans på dig?" och fick ett "Si!" till svar.

Nu bor de ihop, långt ute vid en ändstation på en Metrolinje. För långt bort för att hinna besöka då vi måste fortsätta vår historiska rundvandring.

Vi kommer in på Ramblas Raval som är lillasyster till den mer kända Las Ramblas, den med sina statyer av levande människor som paralyseras blick-stilla-stående för en kvart åt gången. Raval har sin Kattstaty, en icke human varelse i kopparplåt. Stor rund och vacker med sina trumpinneliknande morrhår.
"Vill ni klättra upp...?" Naturligtvis!

Ramblas Raval-katten

Måns som bara några dagar tidigare trillat av en häst i Tanger visade inga tecken på vare sig höjdskräck eller fallrädsla. Nu bekräftades, det vi redan konstaterat, han har inte fått några allvarliga men efter incidenten med den arabiska prinsen till häst.

Grafisk Designer

För att få en anledning att stanna kvar hos sin Belen, och naturligtvis med ett brinnande intresse för formgivning sökte Albin in på en fyraårig grafisk designutbildning. Han kom in och lyckades så bra att han nu fyra år senare har jobb på Grafiska Designbyrån Vasava mitt i de heta delarna i Barcelona. Arbetsplatsen, där man i pauserna i arbetet med vektorisering och att formge tillställningen för Adobes världslansering av det nya Creative Suite-programet, spelar bordtennis på betald arbetstid.

Äldstpojken Albin ser ut att befinna sig nå'n stans mitt mellan himmelriket och Shangri La.

Bordtennis i parken

I Barcelona har fullmäktige beslutat att ställa ut 5 bordtennisbord i stadens populäraste park. Mycket uppskattade!

Själva har vi i fyra år misslyckats att få årsmötet vid Bostadsrättsföreningen Solbacken hemma på Larssons Gränd att ställa in ett bordtennisbord i kvarterets samlingslokal. Vi kanske måste kolla hur man gjort för att få igenom beslutet om bordtennisborden i Barcelona.

Bordtennisbord i det gröna, kanske något för Badhusparken i Piteå.

Lugn, bara lugn, ni på Solbacken, vi kommer igen. Femte gången gillt.

I samma park fast upp och ner!

Trond på egen hand!

Fotboll på väggen

Tanken var att vi skulle gå på fotboll vid vårt besök i Barcelona. Matchen vi hade möjlighet att se var "El Classico" som detta år avgjordes i Madrid. Biljetterna på svartabörsen var uppe i 10.000, vilket ligger en aning ovanför vår resbudget. 90.000 för hela familjen.

Alternativet, att med en massa av Albins och Belens kompisar kolla matchen på storbilds-TV var bara så himla mycket bättre. Godis, läsk och chips för barnen. Godis, läsk, chips, någon öl och lite vin för de lite äldre och riktigt gamla... Åsså Messi! Barca vann! Som bekant.

Dagen efter "matchen" picnic i det gröna. Högt uppe på bergets topp. Mitt i stan, med linbana upp, men vi tvingades att promenera uppför de branta backarna. Men det var verkligen värt vartenda steg.

Trevliga kompisar

Högst uppe på berget finns borgen som om jag förstår rätt var en av general Francos viktigaste fästen. Det lär finnas kulhål i murarna från den tiden.

Idag används borgen som utflyktsmål och för picnic-bio. Man visar film på muren och biobesökarna tar med egen filt och käk och slår sig ner på gräset framför och bara tittar.

Vårt gäng, ett sällskap som verkar vara sammanvuxna med sina Skateboardbrädor. Det satt liksom fast en bräda under varje högerarm - sammanvuxen - eller är det någon slags samkönat äktenskap mellan bräda och människa. Duktiga var de! Ollies, Kickflip...

Konkurrensutsatt gräsplätt

Men vi har samlats för att ha brännbollsturnéring. En brännbollsturnering med riktigt antiklimax. Först var det hundar som alltid var snabbast på bollen. De tuggade!

Sedan slog Trond bort bollen över muren och bakom ett stängsel.

Till sist kom ett gäng Bågskyttar och bara liksom släpade fram sina trebenta måltavlor och ställde dessa mitt på vår brännbollsplan. Eftersom vi kom på att vi skulle förlora kampen mellan deras tre bågar och dussinet pilar och vårt enda basebollträ, så lämnade vi över planen till deras löjliga prickskytte. Rambo lll. Ha!

Istället spelade vi amerikansk fotboll med en övermogen plommonformad melon. Till den sprack.

Det var hur som helst en mycket trevlig utflykt.

Vilka trevliga kompisar Albin och Belen har. Kul att se när de gav sig av neråt berget i fritt fall, nu då brädorna lämnat sin plats under armen och vuxit fast vid de bylsiga skorna. Det kan sluta i moln av rök och damm.

Nä, det är inte samma moln. Det andra kommer från Island.

BARCELONA

Efter en natt på tåget, i lyx, i vilstolar, i tempererad värme, med ögonbindlar och öronproppar anlände vi till Barcelona i exakt rätt tid. Öronpropparna behövdes verkligen då resten av vagnen var fylld med ett gäng flickor från Cordoba, som skulle "göra" Barcelona. Himmel vad man kan surra - surr, surr, surr, fniss, fnitter, fniss - hela natten.

Albin som inte vet att han bor i ett land med en av Europas bästa järnväg, kommer en timme sent till vår ankomst och skyller på tåget.

"Inte trodde jag att tågen i Spanien går så exakt enligt tidtabell..."

Det är en skam, ja rent tjänstefel att inte känna till de spanska tågens förträfflighet!

STORMVARNING

Kapten Holmqvist med besättning anmäler sig för tjänstgöring.

Det är stormvarning över Gibraltarsundet och alla snabbfärjor ligger kvar i hamn på grund av hög sjögång.

Knappt har den stora passargerarfärjan Comanav lämnat Tangerbuktens lugna vatten och kommit ett par distansminuter ut på fritt vatten när dyningarna bildade färgförändringar hos 7/9 av den Holmqvistska besättningens anleten. Övergången från frisk ny solbränna till askgrå var snabb och definitiv.

Det var endast kapten Holmqvist själv och matros Trond som kunde kvarstå i tjänst. De resterande sju intog lämpliga platser i friska luften ute på femte däck, där de försökte fixera horisontlinjen för att dämpa kväljningarna medan saltvattnet piskade deras hår. Somliga lyckades, andra inte. Tydliga spår lämnades under några få minuter på däck, innan vågorna sköljde utkastet överbord...'

De lugna dagarna i Tanger var slut för denna gång och resan ändrades från hemifrån och bort till härifrån och hemåt.

Efter den svarta onsdagen och Herkulestorsdag återstod bara att försöka hinna med ytterligare några fantastiska måltider och de obligatoriska souvenirinköpen.

En Fez

Det var då, i de mörka gränderna i Medinan, medan barnen tittade på hotellets TV och en film som dubbats till franska med arabisk text, som Maria och jag gjorde resans fynd. Där, långt in i en av de hundratals souksen som ger den arabiska marknaden sin karaktäristiska prägel, hittade vi den röda huvudbonad till Vilmer, som skulle komma att kallas "resans bästa köp". Det vi för några futtiga Dirhams inhandlade var den röda Fez som framöver skulle göra vår helt obekymrade, ständigt försvinnande nioåring identifierbar i trånga gränder och röriga torg.

En Fezprydd ung gentlaman syns i mängden, eller hur?

Näst att räkna in barnen med siffrorna "ett, två, tre, fyra, fem, sex och sju," var det det panikfyllda "Vilmer fattas!" som mest kom att symbolisera resan. Fram till en Fez kom in och förändrade våra liv.

Att leva i sin egna värd, del 1

Att leva i sin egna värd, del 2

Att leva i sin egna värd, del

På väg ut ur hamnen. Ryggläget är en förebyggande åtgärd. Men det hjälper föga när dyningarna rullar in...

"Illa, jag mår illa..."

Jag också... men inte lika mycket vilket antagligen beror på det stadiga horisontalläget.

Besättningens ansikten återfick snabbt sin naturliga lyster när fartyget närmade sig hamninloppet till Europeiska fastlandet och vinden mojnade bakom Gibraltarklipporna. Det var en pigg och hungrig familj som åter tog det vänliga Algeciras i besittning.

Fylla på förråden

Efter att ha vandrat hundratalet meter upp till Järnvägsstationen begav sig föräldragenerationen ut att införskaffa proviant inför den dryga resan i sittvagn från södraste Spanien till Barcelona.

För att ni riktigt ska förstå hur vänliga Algecirianerna är i allmänhet och en kebabkock i synnerhet så hände följande: På vägen från Supermercadon passerade Maria och jag en av dessa otaliga snabbmatsställen.

"Aha, Kebab!" Perfekt att ta med till stationen och de väntande vrålhungriga barnen för att käka innan vi påbörjar resan norrut. De två kockarna såg ut att vara i ett slags siestaliknande tillstånd men vaknade snabbt när vi beställde 8 st kycklingkebab och en vegetarisk Falafel. Det tog ett tag att göra i ordning och under väntetiden ställde den ena kocken fram en tallrik med utsökt, perfekt kryddat kebabkött som vi fick snaska från medan vi på stapplande spanska men på flytande kroppspråk ännu en gång drog den korta versionen...

När vi senare kom till stationen och de väntande barnen upptäckte vi att vi inte fått med oss Matildas Falafel. Jag började gå tillbaka för att hämta den, men kom bara utanför stationens dörrar när jag mötte kocken från kebabrestaurangen. Han hade räknat ut att vi befann oss på stationen - den korta versionen, ni vet med interrail å sånt - och kom springandes med Matildas Falafel inslagen i ett paket...

Sånt är väl himla kul!

Kebabish. "Det är förbaske mig den godaste kebab jag ätit på resan". Linus fyller på tomrummet som skapats under båtfärden över Gibraltarsundet.

Lyxiga spanska tåg

Lika trevligt var att upptäcka att, som vi trodde, sittplatserna med träsmak i uråldriga 2 klassens vagnar på tåget mellan Cordoba och Barcelona, inte alls var andra klass. De var sittplatser i supermoderna högteknologiska vilfåtöljer. Varje resenär fick också en liten nesesär med tandborste, ögonbindel, hörlurar och små gula öronproppar. Samt en flaska vatten.

Sånt är väl himla kul!

Trond, vår tekniska support, demonstrerar med stor iver fotöljens alla funktioner

Samma fåtöljs kontrollpanel

Kul är det också för en tågälskare att upptäcka att Spanien satsar på ett väl fungerande system av snabbtåg som ska fungera i hela landet. Nya spår, nya stationer, moderna tåg och rimliga priser. I sådan lyx åker vi mot Barcelona för att träffa Albin och Belen...

NYTT FÖRSÖK MED HERKULES

Trots alla negativa upplevelser under vår svarta onsdag, vaknar vi på torsdagen med sinnet fyllt av äventyrslust.

Vi har i gårdagskvällens mörker arbetat fram en taktik hur vi ska lyckas ta oss till Herkules Grotta. Den är enkel och går ut på att vi ska gå till hållplatsen för Buss nummer 2. Hoppa på den lokala bussen och åka till hållplatsen lång bort i fjärran. Kliva av på hållplatsen före Universitetet och ta en taxi de sista kilometrarna till grottorna och badstranden.

Känns planen igen från gårdagen så beror den på att den är identisk. Skillnaden är att vi beslutade att ha tur istället för otur.

Upp tidigare än vanligt. Frågar ingen om vägen, utan följer vilsevägen från gårdagen baklänges. Alltså vi går inte baklänges, utan vi går samma väg tillbaka som vi gick igår. Det vill säga att under den svarta onsdagen gick vi hemåt, nu går vi bortåt.

Taktiken var perfekt. Redan innen vi hunnit till första hållplatsen för Buss 2 rullade den in. Och den stannade. Den liksom väntade på oss. Det var först när vi klivit på och betalat några futtiga Dirhams för hela familjen, som busschaffisen svängde ut i trafikkaoset och färden mot dagens utflykstmål startade.

Hur många Holmqvistare går det in i en MiniSuzuki? Rätt svar: 9 st

Först buss sedan taxi

Efter vad vi tror kan vara ett par mil tittade busschauffören upp och signalerade med en nickning att vi närmade oss hållplatsen där vi skulle kliva av. Han hade nog uppmärksammat vårt virriga kroppsspråk när vi klev på och hört oss prata om Herkules när vi skulle betala, därför visste han...

Vårt beslut att ha tur infriades ytterligare en gång till, när det fanns två MiniSuzuki som båda ville ha oss som passargerare. Eftersom det var två taxibilar ville Maria förhandla. Hon lyckades förhandla fram 100 Dirhams hos den ena och 100 Dirams hos den andra. Så vi valde den andra - för att han var så ensam, då han inte hade en enda bulvan som "fixade" kunder åt honom. Fast det stämmer inte riktigt, vi valde inte honom för att han var ensam utan för att han hade så varmt leende och pliriga ögon.

Orvar som inte var riktigt kurant på morgonen, ville följa med på dagens utflykt i alla fall. "Det är lungt" var orden som kom över hans läppar med allt mer och mer suckande och kraftlöst tonfall allteftersom solen värmde den gängliga kroppen. I den lilla lilla taxin fick han sitta fram så han kunde ha fönstret nervevat. Resten av familjen trängdes ihop baki bilen så till den milda grad att chaffisen ville att vi skulle ha gardinerna fördragna. Kung Muhammed av Marocco har ett hus efter vägen så det var poliser utposterade efter vägen. Dessa skulle inte upptäcka vår sardinliknande situation.

När han lämnade av oss utanför ingången till Herkules grotta undrade chaffisen om vi ville ha skjuts hem. Lät super, så han skulle dyka upp runt 16-tiden.

Herkulesgrottan från insidan med Atlantkusten utanför

På väg från den djupa grottan till badstranden

Otroligt att något så vackert kan växa i den torra torra sanden...

Häftigt med en öde sandstrand....

DEN SVARTA ONSDAGEN

Onsdagen i Tanger blev en mycket mörk dag. Vi väntade i stekande solsken på en buss som aldrig kom. Vi gick vilse och blev bestulna på 600 Dirhams. Måns trillade av en häst och blev sparkad av hästen i bakhuvudet. Orvar blev magsjuk och febrig.

Dagen började som vanligt med frukost på rummet. Nybakat bröd med smör och marmelad från grannbutiken, avokadosmootie, färskpressad apelsinjuice yoghurt och bananer. Så långt var allt väl. Planen för dagen var att ta lokalbussen ut till Atlantkusten och därefter taxi de sista kilometrarna till en, som vi hört, fantastisk badstrand och till den mytomspunna Herkulesgrottan.

Vår vänlige hotellportier misslyckades helt att rita en karta och förklara hur vi skulle hitta till busshållplatsen. Det slutade med att han knapphändigt pekade ut riktningen med hjälp av en svepande rörelse uppåt backen utanför hotellet.

Vi knatade uppför den tunga backen och försökte spana efter de röda bussarna med grön front som vi sett tidigare. Inte en buss i sikte.

Vid rondellen, på samma plats som kvällen före, stod apelsinjuicepressarmannen. Trond mindes att han pratade engelska så han föreslog att vi skulle fråga honom. Juicemannen visste allt om Herkulesgrottan, var busshållplatsen fanns och han kunde framförallt beskriva vägen dit. När vi började gå enligt den utförliga beskrivningen ropade han efter oss, "In front of a mosqué, bus number seventeen".

Moskén som var riktmärket för vår bussvandring

Det var över en kilometers promenad och solen hade börjat steka våra bleka kroppar rejält. Nordbor blir inte bruna första dagarna i solen utan hela familjen började få en smått rödbrusig färg i ansiktet. Svetten började ge våra tröjor och skjortor fuktiga fläckar på ryggen. Det var tropisk torr värme, sån där som står still.

Vi hittade busshållplatsen rätt snabbt, fast vi hade för säkerhets skull frågat ytterligare några efter vägen. "Le grotto de Hercule?" "Oui" och så pekar de i den riktning vi redan gick. Marocco har ju tidigare varit en fransk koloni och därför hade kunskaper i franska språket varit ovärdelig hjälp när man ska turista omkring i denna del av Nordafrika.

28 grader i skuggan

Vi satte oss i busskuren som mycket riktigt låg framför en Moské. Efter bara ett par minuter kände vi värmen steka så att vi var tvungna att söka skydd bakom ett närbeläget träd. På andra sidan gatan passerade den ena bussen efter den andra med nummer 17 på skylten. På vår sida ingen. Barnen föreslog att vi skulle byta sida trots att både Maria och jag förklarade att vi då istället skulle komma till flygplatsen. Och dit vill ju inte, i alla fall inte jag, för jag gillar inte flyg.

Om vi åkte åt fel håll skulle vi då inte heller få se den grotta där folktron säger att Herkules bodde i när han skiljde Europa från Afrika.

Två av alla de hjälpsamma ungdomar som engagerade sig vi vår bussfärd

När vi suttit nästan en timme började människorna runt omkring oss att engagera sig i vår utflykt. Det var en massa ungdomar som förklarade att buss nummer 17 inte skulle ta oss till vår resmål. Vi skulle åka med buss nummer 2. Vi var dock på rätt sida av vägen. Två äldre herrar styrkte ungdomarnas förslag genom att peka på kartan i busskuren var Herkulesgrottan fanns. Banne mig har vi inte väntat förjäves på fel buss. Massor av tvåor har ju passerat medan vi väntat på vår 17.

Nu var värmen olidlig och barnen började visa tecken på solsting. Tror vi i alla fall, för vi vet ju inte symtomen på solsting egentligen. Men det låter fint: Diagnos Solsting. Luften stod stilla.

En timma till passerade. Massor av bussar med 17 behagade plötsligt komma , stanna till och köra vidare. Buss nummer 2 lös med sin frånvaro. Nu hade väntan varit så lång att vi sammankallade familjerådet i skuggan bakom ett höghus. Där beslutades enhälligt att vi går och fikar och gör ett nytt försök "i morgon". Fast då skulle vi komma igång tidigare på morgonen.

Illröda i ansiktet, blöta av svett gav vi oss iväg nerför backen som vi trodde skulle leda oss till havet. Det gjorde den inte, det var vägen till flygplatsen vi slagit in på. Det var också vägen mot Rabat, Maroccos huvudstad ett antal mil längre bort.

Vi köpte vatten läsk och åt crepes på en restaurang och i skuggan under Markisen började förnuftet återvända. Vilket vansinne, sitta timmar i en stekande tropisk värme och vänta på lokalbussen.

Vilsna i gatudjungeln

Förnuftet återvände så till den milda grad att vi beslutade fråga efter vägen ner till badstranden. Stranden inte långt från vårt hotell. När vi frågade två av varandra oberoende personer och de pekade åt var sitt håll, så beslöt vi att plocka fram datorn och i pdf-filen om Tanger hitta den karta som skulle hjälpa oss hitta hem.

När datorn låg i knät och locket fälldes upp visade det sig att vi hade direktkontakt med cyberrymden. Vi satt i något slags gratis Wi-Fi-nät och Stens lilla gröna plopp på Skype började lysa. Från vår plats i den tropiska gatudjungeln hade vi direktkontakt med harmonin och vårsolen i Bondersbyn.

"Vi är vilsna i Nordafrika" skrev jag och på studs fick vi svaret: "Gå norrut så kommer ni till Europa!"

Det är lätt för Sten i Bondersbyn att säga, där solen står så lågt att det aldrig är någon tvekan om vilken riktning som är norrut. Men för oss nära ekvatorn, där kroppen bildar en skugga mellan benen och solen lyser rakt ovanför på det begynnande tunna hårfästet är det svårt att navigera efter solen överhuvudtaget och att peka ut norr är snäppet svårare.

Vi läste pdf-filens relativt detaljerade karta över Tanger och lyckades genom att springa runt till två gathörn precisera var vi befann oss i koordinatsystemet. Fortsätt framåt ett par hundra meter. Vid den stora rondellen gör vi en 90-gradare åt vänster, sedan är det bara att vandra på rakt fram och senare svänga svagt åt vänster igen. Nu känner vi den svala brisen från Tangerbukten och badstranden fläkta ljuvligt i våra rödbrusiga ansikten.

Barnen ville bada så vi slog oss ner i sanden mitt mellan vattenbrynet och avenyn framför de många hotellen. Vilmer, Trond och Isak böt snabbt om och kastade sig i de lagom stora vågorna. Det var på denna plats på stranden vi skulle bli bestulna.

600 Dirhams fattigare

"Good valet, svenska krona, mycket cheap" På någon blandning av svenska, spanska och engelska hade denna fingerfärdige äldre strandförsäljare tagit första initiativet för att blåsa oss på de 600 Dirhams jag noggrant vikt ihop och lagt i börsen för att kunna betala sista natten på hotellet.

Isak leker harmoniskt i sanden helt ovetandes om att familjen blir av med 600 Dirhams

Det måste ha varit den släng av solsting som jag drabbats av under vår väntan på bussen och bristen på vätska som gjorde att jag inte avfärdade honom omedelbart. Jag var ju inte i behov av en ny Maroccansk handgjord plånbok - av berberfolket, tillverkad av barnarbetare i Kina eller Korea. Ändå plockade jag upp min börs ur fickan, öppnade den, öppnade även myntfacket och reagerade inte ens när han började peta med sina fingerfärdiga fingrar bland mynten i börsen.

Det var då som två av handen dolda fingrar nöp tag i vår rulle med hotellnattspengar försvann från sin plats i min börs in i den gömda handen på denna men.

Solstinget hade så till den milda grad avtrubbat min självbevarelsedrift att jag inte ens reagerade när han med våra pengar dold i sin hand plockade ihop sina handgjorda plånböcker och snabbt gav sig av inåt stan.

Det var först när vi på hotellet senare skulle betala vår sista natt som stölden upptäcktes. Men före det skulle Måns bli sparkad av en häst i bakhuvudet.

En arabisk prins

Likt flugor som dras till en sockerbit har Matildas uppenbarelse en förmåga att dra till sig unga sydländska mäns intresse. Så även denne prins som kom ridande över sanden på en vit hingst. Matilda signalerade ett intresse som begränsade sig till att få några fina bilder av en häst att publicera på hennes fotoblogg.

Prinsen red fram, vinkade och med en inbjudande gest signalerade han: "Ta en riktigt fin bild på mig, när jag sitter här på hästryggen, rak i sadeln..."

Den arabiske prinsen rider in i våra liv

För att göra bilden komplett lyfter den arabiske prinsen upp Måns som storögd beundrade den fyrbenta varelsen.

Med Måns i ett stadigt grepp på höger arm log den arabiske ett stort vitt leende. Klick, klick, klick, Matildas kamera fullkomligt exploderade i en kaskad av exponeringar.

Nu inträffade det som bara inte får hända. Prinsen som tyckte att det skulle bli sååå mycket bättre om det blev lite rörelse i bilden, skrittade iväg ett tiotal meter. Vände om och kom skrittande tillbaka. Måns log i kapp med den leende prisen och kameran smattrade som en kulspruta.

Lugn skritt i sanden...

Det var här jag skulle rest mig upp och myndigt, som en ansvarsfull familjefar, med en busvissling och en ilsken blick satt stopp för rytteriet.

Passiviteten kan ha varit sviterna av solstingen eller bara av naturlig trötthet. Fånigt leende, som bara en far gör när tröttheten tagit överhanden över förnuftet jag blev sittande kvar i sanden.

Plötsligt såg den unge prinsen ut att behöva svalka hästen, eller kan det ha varit önskan att få havets skum runt hovarna - för den perfekta bilden - som hästen med ryttare och Måns begav sig ut i vattenbrynet. Nu först reagerade jag och ställde mig upp, men då var det försent. Prinsen vände hästen och med skummet som yrde runt hovarna red han rakt mot Matilda. Kameran smattrade. Det var exakt då det hände. Hästen snubblade och prinsen började sin färd över huvudet på hästen. För att rädda sitt eget skinn, släppte han taget om Måns nånstans när de båda passerade hästens öron. Prinsen klarade flygturen enkelt genom att som en landstigande fallskärmsjägare slå en slags halv kullerbytta och relativt snabbt komma upp på benen.

För Måns gick det sämre, ovan vid fall från hästar i allmänhet och araber i synnerhet som han är. Han hamnade under hästen som trillade omkull. Med en skicklighet som bara hästar besitter lyckades denne på något konstigt vänster, snabbt vara på benen, samtidigt som han med hovarna undvek att krossa ett och annat ben i Måns späda kropp. Vad hästen inte lyckades med under sin balansakt, var att med en hov rispa Måns rygg och med en annan sparka hans bakhuvud.

Bilden är tagen sekunderna före Måns hamnar under hästen och blir sparkad i huvudet

Jag drog andan och började springa mot dem. När jag såg Måns resa sig upp och på synbart okrossade ben gråtande, springa mot oss andra Holmqvistare på stranden, återgick hjärtslagen och pulsen till det nästan normala.

Den unge prinsen var mycket olycklig och visste inte vad han skulle göra för att trösta vår lille hjälte. Han tog vår vattenflaska och hällde ut den ljumma vätskan i sin hand och svabbade av Måns sandiga kinder som nu var randiga av tårar. Han bar fram den gråtande pojken för att hälsa på hästen som också verkade bekymrad när han med en sorgsen blick följde Måns, samtiidigt som hästens varma andedräkt fläktade i Måns svettiga hår.

Vi försökte få prinsen att förstå att vi inte på något sätt anklagade honom för det som hände. Jag förbannade bara mig själv att jag inte satte stopp för den vådliga ridturen på en gång. Prinsen galopperade iväg över sanddynerna efter att känslosamt ha skakat både min och Marias hand och med ett ursäktande kroppsspråk signalerat djup ånger.

För att göra det bästa av situationen lyftade jag upp Måns på mina axlar och hans lilla sargade kropp skavde min solbrända nacke. Måns måste snabbt i vila så vi fick se om han fått hjärnskakning med huvudvärk och att en vi var tvungna att söka läkarvård. Framme vid hotellet bäddade vi ner Måns, samtidigt som vi diagnostiserade Orvar som likblek, magsjuk och febrig.

Efter att ha druckit lite vatten piggnade Måns till, samtidigt som Orvar kröp i säng trots att kvällen var ung.

Det var när lugnet lagt sig och jag skulle passa på att betala den sista natten i Tanger som vi upptäckte att vi blivit bestulna på sista nattens hotellpengar.

Så staplades elände på elände denna svarta onsdag...

Sköna dagar i Tanger

Den planerade fiskmiddagen i Figureira de Foz i Portugal kan kasta sig i väggen. Ett mer än fullgott alternativ är den fiskmiddag vi åt hos en av våra första "inkastare". Friterad bläckfisk, rostade räkor, grillad Sole-file och något stekt Pirayaliknande. Två stora fat, ris och Maroccansk sallad...

Den obligatoriska kamelritten

Juicestund med färskpressad apelsinjuice för 5 kr glaset..

Måns hänger tvätt på taket till hotellet. Den snälle portiern har gett oss full access till tvättstugan, också den på taket, genom att låna oss sin mycket stora knippa med nycklar.

Han, hotellvärden tog också ett stort ansvar för barnen genom att förmana dem när de är på väg att smita ut på den livligt trafikerade gatan utanför.