130617 Rörigaste natten!

Planen var enkel.
Barnen skulle gå till det "vanliga" stället i järnvägsstationen Roma Termini. Den lite undanskymda vrå bakom kebabbaren och och modebutiken mitt i huvudterminalen i stationsbyggnaden där vi väntat på Matilda och på tåget söderut mot Sicilien fem dagar tidigare. De skulle gå dit och vänta där. Det var bråttom, så det gällde att alla fanns på plats när vi skulle rusa ut på perrong 4 och hoppa på tåget. 
Vi hade just klivit av tåget från Sicilien och hoppades få sittplatser på det tåg som stod inne och som hade avgångstid om 20 minuter. Jag och Maria rusade till kön för biljettförsäljningen och ställde oss lydigt sist i kön och hoppades komma över de 8 platser som behövdes för att vi skulle få följa med nattåget i riktning mot Trieste, långt uppe i Italiens östra hörn. Det hörn som vi hoppades nå under natten. 
Vi hann knappt ställa oss i kön förrän en uniformerad stationstjänsteman drog ut ett avspärrningsband just framför där vi stod. Han var oresonabel. Att vi hade 6 barn som skulle få sova ute i någon park i det mörka Rom påverkade honom inte ett dugg. Kön till biljetterna var bruten just framför oss, och skulle så förbli. 
Samtidigt kom en lika uniformerad dam fram till oss. Hon såg väl desperationen lysa i våra ögon. "Åtta sittplatser. Det går inte att ordna så här sent. Spring till tåget på spår 4 och hoppa på!" Sa hon, tror vi. 

Fullständigt kaos
Vi hann förbi och hämta upp de väntande barnen. 
"Fick ni biljetter?" 
"Nix, men vi kan åka med i alla fall..." 
Det blev en språngmarsch från spår 11 nära samlingsplatsen till 4:an och det långa långa tåget. Sittvagnarna fanns längst bort, längst fram, just bakom loket. Jag ställde mig och räknade in allihop. och var vid det här laget rätt van att räkna till sju. När sjuan, som var Måns hade klättrat in gick jag som nummer åtta i "The Holmqvist Family" uppför de branta trappstegen in i vagnen.  Dörren stängdes och tåget rullade ut i den mörka italienska natten. 
Trots att tåget var fyllt till bristningsgränsen, lyckades barnen och Maria hitta var sin sittplats i olika kupéer i den främre delen av vagnen. Det var inte bara vi som hade otymplig packning. Våra ryggsäckar, matkärran och matväskan vägde lätt jämfört med de gigantiska koffertar som alla andra som trängdes i korridoren hade. En packad sill hade gott om plats i jämförelse. Maria blev i samma veva som jag gav mig av på platsspaning av med sin plats till en som bokat. 
Tanken var att när tåget börjat rulla, skulle vi antingen bli avkastade, som man blir i Sverige om man saknar platsbiljett. Som vi senare blev i Malmö på tåget mellan Köpenhamn och Stockholm. Eller så skulle det bli några stolar över när alla hittat sina platser. 
Det blev varken eller. Konduktören var ingen skånsk SJ-tjänsteman som pliktskyldigt kastar folk av nattåget. Han var en vänlig ostrukturerad biljettklippare som svettades ymningt. Han tittade på våra 8 Interrailpass och såg ut som att han önskade en trevlig resa. 
Det var förresten samma konduktör som uppmärksammade sina tre kollegor att det var något fuffens med den man som låg och sov med fördragna gardiner, tvärs över och längst in i kupén. Han frustade och stönade när jag just före konduktörerna slank in för att om möjligt boka plats åt hela familjen. Skulle vi, alla åtta rymmas tillsammans med den store valliknande som ensam ockuperat två platser. Konduktörerna överlade och ägnade allt intresse åt den sovande. Jag tror inte ens att såg att jag satt i kupén. Maria däremot, hon såg att jag hittat några lediga stolar och slank in när konduktörerna slank ut. 
Vad jag inte visst då var att de gick iväg en bit längre ner i korridoren för att ringa efter polisen. Den person som sov, muttrade och frustade var en efterlyst kriminell som jag utan att veta lämnade ensam tillsammans med Maria när jag gick iväg för att kolla efter om barnen hade kvar sina sittplatser. Tåget stannade på sitt första uppehåll sedan vi lämnat Rom. Jag mötte två poliser i korridoren när jag skulle kolla hur barnen hade det. Istället för att kolla barnen vänder jag tillbaka och kollade jag in vad som hände i den kupé där jag just lämnat Maria tillsammans med den sovande person som liknade en självmordsbenägen strandad val på Australiens östkust. 

Trångt och svårt att sova
Jag trodde att det i Italien var, som det brukar vara i Sverige, att när natten faller på så avtar antalet av och påstigningar. Att det sänker sig ett nattligt lugn över tågsättet. Att medpassagerarna börjar viska. Att det går att nicka till. 
Så är det inte! 
På varje station klev det på nya resenärer i det redan till brädden fyllda tåget. I vår kupé som var tom sedan den sovande kastats av, skulle det enligt konduktörerna kliva på folk på nästa station. De hade platser reserverade. Det var alltså ingen idé att väcka upp och samla ihop barnen som somnat på olika håll i grannvagnen. 
Men en efter en kom de i alla fall, eller hämtades upp när deras plats intogs av någon som hunnit före oss att boka. 
Vid 5-tiden, när morgonsolen just började titta in genom tågfönstret, var vi alla åtta återigen samlade. Det var trångt, men kändes tryggt. 
Om de som bokat vår kupé hade fastnat i någon rörig italiensk trafikstockning fick vi aldrig reda på. De hade i alla fall inte klivit på, på morgonen när vi mörbultade rullade in på stationen i Trieste.      

130614 Antiklimax på Sicilien

När vi planerade resan till Sicilien hade vi en kort fyra punkters "måste-vi-göra-lista". Det var att 1: Besöka det biodynamiska apelsinkooperativet Salamita. 2: Ta bussen upp på Etna och kolla ner i kratern för att se om det är varmt. 3: Åka med buss till Caltagirone för att kolla in deras omtalade keramik och 4: Fara till Palermo och gå på Maffiamuseum för att lära mer om deras avrättningsmetoder. 

Det blev vår dyraste natt på resan, den i liggvagnen från Rom till Sicilien, trots att vi redan hade färdbiljett i form av våra Interrailpass. 

Den dyra natten delade jag hytt med en familj på väg till arbete på Sicilien och som bråkade och gormade sig själva och mig till sömns. Sent. 

På morgonen var det försoning. En ångerfull äkta man bjöd både frugan och mig på kaffe som han inhandlat på färjan över sundet mellan tån och fotbollen. Ögonen bad om ursäkt medan munnen rabblade något obegripligt italienskt. Men vi skildes som vänner i Catania där vi klev av. Maria och tre av barnen sov i en egen 4-bäddars medan Trond, Orvar och Vilmer delade hytt i en annan vagn med en ensam snäll farbror. En farbror som var snäll på "rätt sätt" och som på något obegripligt sätt förklarat för Trond att citronernas blad var ljusare gröna än apelsinernas. Obegripligt, då den äldre bara kunde italienska och Trond ingen italienska alls. Men det är det som är kul med att resa. För mig förklarade den äldre mannen att vi inte ska stanna i Taormina där våra platsbiljetter hade sitt slutmål utan att vi borde välja Catania som var mysigare. Hur jag nu förstod det då jag, likt Trond inte hade några italienska språkkunskaper. 

Vi skulle stanna i Catania en natt, var det tänkt, och sedan bege oss upp i någon liten bergsby, för att insupa atmosfären i den sicilianska glesbygden. Men så blev det inte. Vi hittade ett så mysigt hotell några kvarter från stationen att vi stannade några nätter. Den hjälpsamme Christiano på Hostel XX Miglia, pratade engelska och hjälpte oss att hitta utflyktsmål och hur vi skulle ta oss dit. 

Christiano i mitten på terassen utanför "vår lägenhet"

Fyra måsten bidde inga!
Den trevlige Christiano förklarade också att vi bara kan glömma ett av våra "Måsten-på Sicilien", nämligen  besöket på Maffiamuseet. Det finns inget. Man planerade ett men kom till slutsatsen att ett sådant antagligen skulle glorifiera maffians avrättningsmetoder så därför finns alla sofistikerade avrättningsvertyg fortfarande inlåsta på polishuset i Napoli. 

Han hjälpte oss också att förstå att vi inte bör fara upp på Etna utan HellyHansentröjor och långkalsonger. Det lär vara svinkallt och blåsigt. Vi hade ju åkt på en solsemester och lämnat alla vinterkläder hemma. Dessutom får man inte gå så nära kanten att man kan titta ner på magman som ryker med sin ljusa rök varje morgon just när solen värmer upp den gröna ön.

Istället för vulkanutflykt beslutade vi att ta bussen till Caltagirone för att gå på keramikspaning. Vi skulle ta tåget hem - enda avgången - men vi hade några timmar på oss att leta. Men här kommer det andra problem med ortsbefolkning som ger ett svar utan att ha förstått frågan. Vi frågade efter butiker med keramik, den berömda keramiken, och det pekades åt alla håll och kanter och visades avstånd med tumme och pekfinger - inte alls långt att gå -. Vi gick och vi gick och gick. Sedan gick vi och åt lite snabbt för att hinna med tåget.

En liten rolig man som vinkar av tåget i Caltagirone. Han muttrar och gormar med ett språk som vi tror att inte ens italienarna begriper


Nu hade vi missat tre av våra "måsten" och hade bara Salamita apelsinodling kvar. Från hotellets WiFi skickade vi det e-brev vi lovat att skicka när vi kom fram till Sicilien och fick svaret att vi inte kunde komma förrän i slutet på veckan. Då satt vi redan på det överfulla tåget mellan Roma Termini och Trieste i nordvästra Italien. När vi fick möjlighet att besöka det sociala arbetskooperativet, då hade vi redan avverkat Syracusa, Ragusa, Gela, Caltanisetta, Roccabalumpa, Termini Imerese, Cefalu, Messina, lämnat Sicilien och delade kupé med en storväxt sovande frustande herre som skulle bli avkastad av tåget. 

130609 Runt i Rom

Efter intermezzot i hissen i Rom och före polisingripandet på tåget mot Trieste så träffade vi Matilda som anlände från Bologna i nästan rätt tid. Vi hann med nattåget mot Taormina på Sicilien.
Men medan vi väntade på Matilda så gjorde vi Rom. Vi promenerade och promenerade och satte oss att vila. Vi njöt av de smala gränderna och förvånades av hur nära varandra alla historiska turistmagneter låg. Vi avverkade Colloseum, men ville inte betala så vi cirklade utanför. 

Vi hälsade på Påven men han kom inte ut och hälsade på oss.

Vi skulle bada i Fontana di Trevi men det var så mycket folk så vi hittade ingenstans att byta om. 

Hon är inte gravid (igen) det är väskan med alla värdesaker som ger den bekanta profilen. 

Så ramlade vi över några buddistiska munkar där den ena bar den andra. 

På kvällen andra dagen i Rom kom Matilda, strax efter 18. 

En sak jag funderar på är varför det är ett så enormt intresse för det riktigt riktigt gamla. Wasamuseet i Stockholm har många tusen besökare varje säsong. Alla dessa vill se hur ett skepp ser ut som var helt odugligt att segla. 

I Rom är det Colloseum som lockar miljoner besökare från världens alla hörn, inklusive oss i "TheHolmqvistfamily", som vill se några förfallna ruiner. 

Man flyger runt runt. Betraktar, studerar och fotograferar. För att se och lära mer om, men inte av historien.

Det jag inte begriper är varför man inte tar lärdom av alla dessa förfallna civilisationer och börjar fundera lite på framtiden i stället. Är man sugen på att vara en besöksplats för eventuella överlevare istället för att ställa om så att världen och vår civilisation finns kvar för våra barn och barnbarn?

      

   

130608 En kriminell i kupén

Det var på Intercitytåget mellan Rom och Trieste och klockan var strax före midnatt när jag mötte de två poliserna i tågkorridoren. Jag skulle gå till vagnen bredvid se efter efter om de sex barnen hade kommit på plats, men stannade upp och avbröt min kontrollrunda för att se vad som var på G.  

Poliserna gick fram till den kupé där jag just lämnat Maria. De tog på sig svarta handskar i mjukt skinn och den ena polisen knackade på dörren med batongen till kupé nummer 30. Den kvinnliga förflyttade höger hand till sitt pistolhölster, som förmodligen var det en reflexrörelse hon tränat in under sin polisutbildning. 

Maria som stannat kvar i kupén för att bevaka våra platser i den kupé där en storväxt herre dragit ut sitsarna till två sittplatser vid fönstret och brett ut hela sin kropp tvärs över kupén och somnat. Han sov som en stock och mina tankar gick till de valar som nu för tiden helt oförklarligt simmar upp på stränderna i Australien för att ta livet av sig.  Han frustade och skrek till då och då, som han hade mardrömmar. Hade denna herre mördat någon ensam kvinna på ett annat tåg eller var han bara vanlig kriminell? 

Det framkommer inte av skeendet utan mannan reste sig på polisernas order, lydigt från sitt horisontalläge under frustanden, plockade ner sin jacka från hatthyllan och lommade iväg mellan de två uniformerade mot den polisbil som med snurrande blåljus väntande utanför stationsområdet. Maria ombads att legitimera sig men konduktören som förmodligen var den som ringt polisen och pekat ut kupén gick emellan och förklarade något på obegriplig italienska som vi uppfattade som ett intyg att Maria har ingen koppling till den frustande mannen. Mer än att de satt i samma kupé på nattåget mellan Rom och Trieste.  

Befriade ur hissen

Hur som helst. Sedan vi satt fast mellan våning två och tre i trapphuset till Hostel Millyhouse i Rom har mycket hänt. Hissäventyret slutade lyckligt. 

Efter att ha tryckt in knappen till hissens varningsignal, så hände ingenting. Inte en enda dörr i trapphuset öppnades. 

Jag skickade ett sms till Trond: "Vi sitter fast i hissen. Kan ni gå till vicevärden en trappa nedanför vår lägenhet och ringa på!".  Inget hände så efter ett par minuter skickade jag  ett till: "Ta med nyckel så ni kommer in igen." Därefter dog min telefon då batteriet var helt urladdat. 

Där stod Maria och jag i en trång gammal hiss, mitt mellan två våningar i ett trapphus två kvarter från järnvägsstationen Roma Termini. Barnen var i en lägenhet i samma trappuppgång, på femte våningen och de hade ingen aning om den situation vi befann oss i. 

Plötsligt hör vi en dörr öppnas någonstans och vi ser genom hissens lilla glasfönster hur Trond springer ner för trapporna. Ett par minuter senare ser vi honom lika snabbt, springa upp igen. 

Så hör vi hur ytterligare en dörr öppnas och ett par minuter senare ser vi hur den äldre herre, som hjälpt oss med sängkläder när vi flyttat in, kikar in genom hissfönstret. Svetten droppade från hans panna och han såg bekymrad ut. Han vinkade att vi skulle ta det lugnt. Det var då jag för första gången under hissäventyret blev nervös.

Mannen försvann uppåt och sedan såg vi Trond utanför hissfönstret. Den svettige äldre mannen passerade på väg ner för trappen och signalerade med pekfingret att han hade en lösning på gång.  

Efter ytterligare att par minuter kände vi hur hisskorgen sakta förflyttades neråt. Den svettige syntes åter utanför fönstret och det såg ut som att han inspekterade hur mycket hisskorgen förflyttats. Sedan försvann han neråt igen och hisskorgen fortsatte sakta neråt till vi kom till våning 2. Då dök han upp igen och visade med några armrörelser att vi skulle vålda upp de inre skjutdörrarna. Jag stoppade in  fingrarna i den smala springan och kände att den gav med sig. Med en smäll var den helt öppen och vi klev ut i friheten då den yttre gallergrinden redan var öppnad av den svettige. Han såg mer lättad ut än oss då han klarat att för hand veva oss en halv våning till det ställe där hissens dörrspärrar släpper sitt tag om de två dörrarna. Vi tackade och tankarna for tillfälligt ut i funderingar. Vad kunde ha hänt om ingen hört vårt larmsignalerande. 

När jag senare vid sänggående laddade telefonen och den fick tillbaka sina funktioner hörde jag två sms klämta till. Det var Tronds: "Vars är ni" och "Sitter ni fast i hissen?"
Trond hade i sin iver bara läst det sista sms:et och trodde att vi stod utlåsta på trottoaren och därför sprungit ner för att öppna. Sedan läste han också det första och det var då han kom ner och tittade in på oss genom det lilla hissfönstret.    

            

130531 Fast i hissen

Nyklippte Vilmer åkte med i hissen tidigare på dagen.
Den hiss där Maria och jag skulle fastna kl. 20.45 

Fram till idag har tågluffen gått som på räls.

När vi kom till Roma Termini möttes vi av en lika trevlig hotellbokare, som han som mötte oss i Prag. Samma dokumentmapp med fina bilder på sovrum, dubbelsängar, kokvråar, duschrum och en lapp med gratis WiFi. 

Samma raska promenad, som en andfamilj simmandes efter mamma and. Fast i vårt fall är det en medelålders herre med slickat hår som leder familjen Holmqvist genom gränderna i kvarteren runt den ofantligt stora järnvägsstationen.

En trevlig äldre dam öppnade dörren när han, den slickade, ringde på. Vad vi förstod av det italienska samtalet så skulle det lösa sig med 2 rum och 6 bäddar. Måns och Vilmer fick acceptera skaföttes som vanligt. 

Priset blev 20 Euro per bädd och vi var nöjda. "Så billigt, så nära stationen, på promendavstånd till både Colloseum och Fontana di Trevi". 

Vi gick på promenaden. Åt vår spaghetti och lasagne. Slickade i oss vars en en äkta italiensk glass med smaker av tiramisu, pistage, choklad, crema och kokos. Fotade Colloseum, fotade smala gränder, fotade den stora Fontana di Trevi där Anita Ekberg doppat sina fötter. Därefter styrde vi stegen hemåt, till hotellet. Fast det var inte det enklaste då gator och promenadstråk var helt utan struktur och gick i kringelikrokar. 

Fast i hissen

På kvällen efter kvällsmaten skulle jag och Maria boka plats på tåget till Sicilien så vi styrde stegen mot järnvägsstationen. 

OJ DÅ! En liggplats på tåget från Roma Termini till Taormina på Sicilien kostar 320 kr. Bara platsbiletten! Vi är förhoppningsvis 8 st som åker från Rom då Matilda ska ansluta 3 timmar före liggvagnen lämnar Rom. Om hennes tåg är i rätt tid förstås. Annars blir det komplicerat, då vartenda hotellrum i Rom är uppbokat för Fiesta del la Republica på lördagen. Hur som helst 8 x 320 för platsbiljetter borde få varenda miljövän att välja det fackföreningshatade Ryan Air istället. Men inte vi. Vi betalar lydigt och fortsätter vår spårburna. 

Efter motgången på stationen så blev katastrofen ett faktum då Maria och jag tog den gamla, trånga hissen upp mot våning 5 där barnen satt och nyttjade hotellets WiFi och matade sina instagramfollowers med dagens bilder...

Hissen stannade mitt mellan våning 2 och 3. Klockan var 20 45 när vi tryckte in  knappen till nödsignalen. 

En ekologisk frisör senare

Nu har vi varit hos en ekologisk frisör och fyra av barnen ville testa:

Så här blev de efter

130529 i Budapest

       Sovdags på tåget mellan Prag och Budapest.

Det är alltid lika spännande att vänta på tågets avgång till en helt okänd station i en lika okänd stad.
Hur är människorna? Vänliga? Stressade?
Var ska vi bo och hur kommer vi dit? Långt att promenera med hela packningen? Skicka iväg en spanare?
Så var det när vi, vid halvniotiden i går morse rullade in på Keleti station i Pestdelen av den ungerska huvudstaden.
En nernött stationsbyggnad med vänliga människor. Så vänliga att det hellre pekar ut fel väg när jag frågar efter turistinformationen än att göra mig besviken och säga att de inte vet.
Maria och barnen väntar i en livligt trafikerad korsning medan jag springer fram och tillbaka på hotellspaning inne på stationen och letar efter turistinfoskylten.
Hittar den efter att har rusat fram och tillbaka 3 gånger.

Billigt och bra
Efter att ha hämtat familjen i korsningen och visat dem den väl kamouflerade infobyrån, fick vi hotellalternativen presenterade. Kryss över alla som vi spanat in men en varm rekommendation för det som den unga damen antagligen fick provision för att styra oss till.
10 Euro per natt för alla 7 i familjen lät lite väl säljande för att vara sant. Men vi knatade iväg i riktning mot Donauefloden och förväntade oss ett ställe med snusk och kackerlackor.
Hostel Marco Polo, någon kilometer från stationen var ett toppenställe. Priset på 10 Euro var antingen ett säljtrick eller en missuppfattning från vår sida. 10 var priset per person och natt. Fullt rimligt.
Ett rum med 12 sängar där vi nyttjar 7. Två toaletter, två duschar, uteplats med trädgårdsmöbler på bottenvåningen, kök på tredje våningen och pub i källaren. Och dessutom en mycket vänlig portier.
Att lägga sig på sängen i det rena fina och billiga rummet med planeringskartorna och förbereda familjeomröstningen om vi ska gå på ungerskt spa eller besöka stans akvarium. Det mina vänner, det är livet.

Mors dag i Prag.

Vi har just lämnat Vilmer och Måns på Legomuseum i Stare Mesto, gamla stan i Prag.

Eftersom intresset for Legoklossar är minimalt för oss andra fem i ressällskapet så passar vi på att inta morsdagstårta ett par kvarter bort.

Vi skulle hämta upp de två minsta vid kvart i åtta och därefter gå på gemensam guidad spökvandring i gamla stan. Men fram till dess skulle vi som sagt njuta av morsdagstårta. Men 19.33 ser vi två glada och bekanta ansikten som fått syn på oss inne på det franska cafeet. Det var Måns och Vilmer som ledsnat på klossarna och bestämt sig för att hitta hem själva. Tur att de hittade oss före.

Skräcken kom krypande när vi tänkte oss att ingen Vilmer och Måns fanns att hämta.

När vi gick hem efter morsdagsfikat testade vi Vilmers lokalsinne. Han hittade direkt.

Nu är det dags igen!

För något år sedan tågluffade hela familjen till Spanien, Marocco och Frankrike. 

Nu bär det av till Prag, Budapest, Rom och Sicilien...