OBS! Vi byter plats...

Det gick inte att publicera bilder från iPad till denna blog. Därför har vi nu bytt till Wordpress.. Så om ni vill hänga med mentalt på cykelutflykt så kan ni öppna: https://theholmqvistfamily.wordpress.com

Prov

Var tog Orvar vägen?

Jag kollade i min lilla backspegel men såg inte Orvar just bakom mig där han legat sedan vi lämnat Piteå. Lite oro spred sig i kroppen. Hade något hänt honom med den bil som i olagligt hastighet mötte mig några minuter tidigare.
Vi hade just haft en vattenpaus på krönet efter en hopplös uppförsbacke. Solen gick sakta ner mot trädtopparna och det var någon mil kvar till Boliden som var slutpunkt för dagens etapp. Det var i detta läge läge, när jag just rullat ner för en fantastisk nedförsluta som jag saknade Orvar och telefonen ringde.
- Hej det är Orvar, var har du tagit vägen? Jag tror du har cyklat tillbaka där vi just kom från, förklarade han försiktigt för att inte såra min självkänsla.
Det var inte Orvar som var försvunnen. Det var jag som i en förhoppningsvis tillfällig sinnesförvirring tyckte att backen vi just kämpat uppför såg så inbjudande ut att jag valde att vända cykeln mot Ålund och cykla ner för. Det blev 180 grader fel och straffet blev att cykla uppför samma branta backe för att möta en leende Orvar. Men jag kommer under hela resan att ha cyklat tre kilometer längre än honom. Dessutom en uppförsbacke

2015-10-04 Äventyret fortsätter

Nu är det så dags igen. Äventyret fortsätter denna gång på cykelsadel

130617 Rörigaste natten!

Planen var enkel.
Barnen skulle gå till det "vanliga" stället i järnvägsstationen Roma Termini. Den lite undanskymda vrå bakom kebabbaren och och modebutiken mitt i huvudterminalen i stationsbyggnaden där vi väntat på Matilda och på tåget söderut mot Sicilien fem dagar tidigare. De skulle gå dit och vänta där. Det var bråttom, så det gällde att alla fanns på plats när vi skulle rusa ut på perrong 4 och hoppa på tåget. 
Vi hade just klivit av tåget från Sicilien och hoppades få sittplatser på det tåg som stod inne och som hade avgångstid om 20 minuter. Jag och Maria rusade till kön för biljettförsäljningen och ställde oss lydigt sist i kön och hoppades komma över de 8 platser som behövdes för att vi skulle få följa med nattåget i riktning mot Trieste, långt uppe i Italiens östra hörn. Det hörn som vi hoppades nå under natten. 
Vi hann knappt ställa oss i kön förrän en uniformerad stationstjänsteman drog ut ett avspärrningsband just framför där vi stod. Han var oresonabel. Att vi hade 6 barn som skulle få sova ute i någon park i det mörka Rom påverkade honom inte ett dugg. Kön till biljetterna var bruten just framför oss, och skulle så förbli. 
Samtidigt kom en lika uniformerad dam fram till oss. Hon såg väl desperationen lysa i våra ögon. "Åtta sittplatser. Det går inte att ordna så här sent. Spring till tåget på spår 4 och hoppa på!" Sa hon, tror vi. 

Fullständigt kaos
Vi hann förbi och hämta upp de väntande barnen. 
"Fick ni biljetter?" 
"Nix, men vi kan åka med i alla fall..." 
Det blev en språngmarsch från spår 11 nära samlingsplatsen till 4:an och det långa långa tåget. Sittvagnarna fanns längst bort, längst fram, just bakom loket. Jag ställde mig och räknade in allihop. och var vid det här laget rätt van att räkna till sju. När sjuan, som var Måns hade klättrat in gick jag som nummer åtta i "The Holmqvist Family" uppför de branta trappstegen in i vagnen.  Dörren stängdes och tåget rullade ut i den mörka italienska natten. 
Trots att tåget var fyllt till bristningsgränsen, lyckades barnen och Maria hitta var sin sittplats i olika kupéer i den främre delen av vagnen. Det var inte bara vi som hade otymplig packning. Våra ryggsäckar, matkärran och matväskan vägde lätt jämfört med de gigantiska koffertar som alla andra som trängdes i korridoren hade. En packad sill hade gott om plats i jämförelse. Maria blev i samma veva som jag gav mig av på platsspaning av med sin plats till en som bokat. 
Tanken var att när tåget börjat rulla, skulle vi antingen bli avkastade, som man blir i Sverige om man saknar platsbiljett. Som vi senare blev i Malmö på tåget mellan Köpenhamn och Stockholm. Eller så skulle det bli några stolar över när alla hittat sina platser. 
Det blev varken eller. Konduktören var ingen skånsk SJ-tjänsteman som pliktskyldigt kastar folk av nattåget. Han var en vänlig ostrukturerad biljettklippare som svettades ymningt. Han tittade på våra 8 Interrailpass och såg ut som att han önskade en trevlig resa. 
Det var förresten samma konduktör som uppmärksammade sina tre kollegor att det var något fuffens med den man som låg och sov med fördragna gardiner, tvärs över och längst in i kupén. Han frustade och stönade när jag just före konduktörerna slank in för att om möjligt boka plats åt hela familjen. Skulle vi, alla åtta rymmas tillsammans med den store valliknande som ensam ockuperat två platser. Konduktörerna överlade och ägnade allt intresse åt den sovande. Jag tror inte ens att såg att jag satt i kupén. Maria däremot, hon såg att jag hittat några lediga stolar och slank in när konduktörerna slank ut. 
Vad jag inte visst då var att de gick iväg en bit längre ner i korridoren för att ringa efter polisen. Den person som sov, muttrade och frustade var en efterlyst kriminell som jag utan att veta lämnade ensam tillsammans med Maria när jag gick iväg för att kolla efter om barnen hade kvar sina sittplatser. Tåget stannade på sitt första uppehåll sedan vi lämnat Rom. Jag mötte två poliser i korridoren när jag skulle kolla hur barnen hade det. Istället för att kolla barnen vänder jag tillbaka och kollade jag in vad som hände i den kupé där jag just lämnat Maria tillsammans med den sovande person som liknade en självmordsbenägen strandad val på Australiens östkust. 

Trångt och svårt att sova
Jag trodde att det i Italien var, som det brukar vara i Sverige, att när natten faller på så avtar antalet av och påstigningar. Att det sänker sig ett nattligt lugn över tågsättet. Att medpassagerarna börjar viska. Att det går att nicka till. 
Så är det inte! 
På varje station klev det på nya resenärer i det redan till brädden fyllda tåget. I vår kupé som var tom sedan den sovande kastats av, skulle det enligt konduktörerna kliva på folk på nästa station. De hade platser reserverade. Det var alltså ingen idé att väcka upp och samla ihop barnen som somnat på olika håll i grannvagnen. 
Men en efter en kom de i alla fall, eller hämtades upp när deras plats intogs av någon som hunnit före oss att boka. 
Vid 5-tiden, när morgonsolen just började titta in genom tågfönstret, var vi alla åtta återigen samlade. Det var trångt, men kändes tryggt. 
Om de som bokat vår kupé hade fastnat i någon rörig italiensk trafikstockning fick vi aldrig reda på. De hade i alla fall inte klivit på, på morgonen när vi mörbultade rullade in på stationen i Trieste.      

130614 Antiklimax på Sicilien

När vi planerade resan till Sicilien hade vi en kort fyra punkters "måste-vi-göra-lista". Det var att 1: Besöka det biodynamiska apelsinkooperativet Salamita. 2: Ta bussen upp på Etna och kolla ner i kratern för att se om det är varmt. 3: Åka med buss till Caltagirone för att kolla in deras omtalade keramik och 4: Fara till Palermo och gå på Maffiamuseum för att lära mer om deras avrättningsmetoder. 

Det blev vår dyraste natt på resan, den i liggvagnen från Rom till Sicilien, trots att vi redan hade färdbiljett i form av våra Interrailpass. 

Den dyra natten delade jag hytt med en familj på väg till arbete på Sicilien och som bråkade och gormade sig själva och mig till sömns. Sent. 

På morgonen var det försoning. En ångerfull äkta man bjöd både frugan och mig på kaffe som han inhandlat på färjan över sundet mellan tån och fotbollen. Ögonen bad om ursäkt medan munnen rabblade något obegripligt italienskt. Men vi skildes som vänner i Catania där vi klev av. Maria och tre av barnen sov i en egen 4-bäddars medan Trond, Orvar och Vilmer delade hytt i en annan vagn med en ensam snäll farbror. En farbror som var snäll på "rätt sätt" och som på något obegripligt sätt förklarat för Trond att citronernas blad var ljusare gröna än apelsinernas. Obegripligt, då den äldre bara kunde italienska och Trond ingen italienska alls. Men det är det som är kul med att resa. För mig förklarade den äldre mannen att vi inte ska stanna i Taormina där våra platsbiljetter hade sitt slutmål utan att vi borde välja Catania som var mysigare. Hur jag nu förstod det då jag, likt Trond inte hade några italienska språkkunskaper. 

Vi skulle stanna i Catania en natt, var det tänkt, och sedan bege oss upp i någon liten bergsby, för att insupa atmosfären i den sicilianska glesbygden. Men så blev det inte. Vi hittade ett så mysigt hotell några kvarter från stationen att vi stannade några nätter. Den hjälpsamme Christiano på Hostel XX Miglia, pratade engelska och hjälpte oss att hitta utflyktsmål och hur vi skulle ta oss dit. 

Christiano i mitten på terassen utanför "vår lägenhet"

Fyra måsten bidde inga!
Den trevlige Christiano förklarade också att vi bara kan glömma ett av våra "Måsten-på Sicilien", nämligen  besöket på Maffiamuseet. Det finns inget. Man planerade ett men kom till slutsatsen att ett sådant antagligen skulle glorifiera maffians avrättningsmetoder så därför finns alla sofistikerade avrättningsvertyg fortfarande inlåsta på polishuset i Napoli. 

Han hjälpte oss också att förstå att vi inte bör fara upp på Etna utan HellyHansentröjor och långkalsonger. Det lär vara svinkallt och blåsigt. Vi hade ju åkt på en solsemester och lämnat alla vinterkläder hemma. Dessutom får man inte gå så nära kanten att man kan titta ner på magman som ryker med sin ljusa rök varje morgon just när solen värmer upp den gröna ön.

Istället för vulkanutflykt beslutade vi att ta bussen till Caltagirone för att gå på keramikspaning. Vi skulle ta tåget hem - enda avgången - men vi hade några timmar på oss att leta. Men här kommer det andra problem med ortsbefolkning som ger ett svar utan att ha förstått frågan. Vi frågade efter butiker med keramik, den berömda keramiken, och det pekades åt alla håll och kanter och visades avstånd med tumme och pekfinger - inte alls långt att gå -. Vi gick och vi gick och gick. Sedan gick vi och åt lite snabbt för att hinna med tåget.

En liten rolig man som vinkar av tåget i Caltagirone. Han muttrar och gormar med ett språk som vi tror att inte ens italienarna begriper


Nu hade vi missat tre av våra "måsten" och hade bara Salamita apelsinodling kvar. Från hotellets WiFi skickade vi det e-brev vi lovat att skicka när vi kom fram till Sicilien och fick svaret att vi inte kunde komma förrän i slutet på veckan. Då satt vi redan på det överfulla tåget mellan Roma Termini och Trieste i nordvästra Italien. När vi fick möjlighet att besöka det sociala arbetskooperativet, då hade vi redan avverkat Syracusa, Ragusa, Gela, Caltanisetta, Roccabalumpa, Termini Imerese, Cefalu, Messina, lämnat Sicilien och delade kupé med en storväxt sovande frustande herre som skulle bli avkastad av tåget. 

130609 Runt i Rom

Efter intermezzot i hissen i Rom och före polisingripandet på tåget mot Trieste så träffade vi Matilda som anlände från Bologna i nästan rätt tid. Vi hann med nattåget mot Taormina på Sicilien.
Men medan vi väntade på Matilda så gjorde vi Rom. Vi promenerade och promenerade och satte oss att vila. Vi njöt av de smala gränderna och förvånades av hur nära varandra alla historiska turistmagneter låg. Vi avverkade Colloseum, men ville inte betala så vi cirklade utanför. 

Vi hälsade på Påven men han kom inte ut och hälsade på oss.

Vi skulle bada i Fontana di Trevi men det var så mycket folk så vi hittade ingenstans att byta om. 

Hon är inte gravid (igen) det är väskan med alla värdesaker som ger den bekanta profilen. 

Så ramlade vi över några buddistiska munkar där den ena bar den andra. 

På kvällen andra dagen i Rom kom Matilda, strax efter 18. 

En sak jag funderar på är varför det är ett så enormt intresse för det riktigt riktigt gamla. Wasamuseet i Stockholm har många tusen besökare varje säsong. Alla dessa vill se hur ett skepp ser ut som var helt odugligt att segla. 

I Rom är det Colloseum som lockar miljoner besökare från världens alla hörn, inklusive oss i "TheHolmqvistfamily", som vill se några förfallna ruiner. 

Man flyger runt runt. Betraktar, studerar och fotograferar. För att se och lära mer om, men inte av historien.

Det jag inte begriper är varför man inte tar lärdom av alla dessa förfallna civilisationer och börjar fundera lite på framtiden i stället. Är man sugen på att vara en besöksplats för eventuella överlevare istället för att ställa om så att världen och vår civilisation finns kvar för våra barn och barnbarn?