Men medan vi väntade på Matilda så gjorde vi Rom. Vi promenerade och promenerade och satte oss att vila. Vi njöt av de smala gränderna och förvånades av hur nära varandra alla historiska turistmagneter låg. Vi avverkade Colloseum, men ville inte betala så vi cirklade utanför.
Vi hälsade på Påven men han kom inte ut och hälsade på oss.
Vi skulle bada i Fontana di Trevi men det var så mycket folk så vi hittade ingenstans att byta om.
Hon är inte gravid (igen) det är väskan med alla värdesaker som ger den bekanta profilen.
Så ramlade vi över några buddistiska munkar där den ena bar den andra.
På kvällen andra dagen i Rom kom Matilda, strax efter 18.
En sak jag funderar på är varför det är ett så enormt intresse för det riktigt riktigt gamla. Wasamuseet i Stockholm har många tusen besökare varje säsong. Alla dessa vill se hur ett skepp ser ut som var helt odugligt att segla.
I Rom är det Colloseum som lockar miljoner besökare från världens alla hörn, inklusive oss i "TheHolmqvistfamily", som vill se några förfallna ruiner.
Man flyger runt runt. Betraktar, studerar och fotograferar. För att se och lära mer om, men inte av historien.
Det jag inte begriper är varför man inte tar lärdom av alla dessa förfallna civilisationer och börjar fundera lite på framtiden i stället. Är man sugen på att vara en besöksplats för eventuella överlevare istället för att ställa om så att världen och vår civilisation finns kvar för våra barn och barnbarn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar