Poliserna gick fram till den kupé där jag just lämnat Maria. De tog på sig svarta handskar i mjukt skinn och den ena polisen knackade på dörren med batongen till kupé nummer 30. Den kvinnliga förflyttade höger hand till sitt pistolhölster, som förmodligen var det en reflexrörelse hon tränat in under sin polisutbildning.
Maria som stannat kvar i kupén för att bevaka våra platser i den kupé där en storväxt herre dragit ut sitsarna till två sittplatser vid fönstret och brett ut hela sin kropp tvärs över kupén och somnat. Han sov som en stock och mina tankar gick till de valar som nu för tiden helt oförklarligt simmar upp på stränderna i Australien för att ta livet av sig. Han frustade och skrek till då och då, som han hade mardrömmar. Hade denna herre mördat någon ensam kvinna på ett annat tåg eller var han bara vanlig kriminell?
Det framkommer inte av skeendet utan mannan reste sig på polisernas order, lydigt från sitt horisontalläge under frustanden, plockade ner sin jacka från hatthyllan och lommade iväg mellan de två uniformerade mot den polisbil som med snurrande blåljus väntande utanför stationsområdet. Maria ombads att legitimera sig men konduktören som förmodligen var den som ringt polisen och pekat ut kupén gick emellan och förklarade något på obegriplig italienska som vi uppfattade som ett intyg att Maria har ingen koppling till den frustande mannen. Mer än att de satt i samma kupé på nattåget mellan Rom och Trieste.
Befriade ur hissen
Hur som helst. Sedan vi satt fast mellan våning två och tre i trapphuset till Hostel Millyhouse i Rom har mycket hänt. Hissäventyret slutade lyckligt.
Efter att ha tryckt in knappen till hissens varningsignal, så hände ingenting. Inte en enda dörr i trapphuset öppnades.
Jag skickade ett sms till Trond: "Vi sitter fast i hissen. Kan ni gå till vicevärden en trappa nedanför vår lägenhet och ringa på!". Inget hände så efter ett par minuter skickade jag ett till: "Ta med nyckel så ni kommer in igen." Därefter dog min telefon då batteriet var helt urladdat.
Där stod Maria och jag i en trång gammal hiss, mitt mellan två våningar i ett trapphus två kvarter från järnvägsstationen Roma Termini. Barnen var i en lägenhet i samma trappuppgång, på femte våningen och de hade ingen aning om den situation vi befann oss i.
Plötsligt hör vi en dörr öppnas någonstans och vi ser genom hissens lilla glasfönster hur Trond springer ner för trapporna. Ett par minuter senare ser vi honom lika snabbt, springa upp igen.
Så hör vi hur ytterligare en dörr öppnas och ett par minuter senare ser vi hur den äldre herre, som hjälpt oss med sängkläder när vi flyttat in, kikar in genom hissfönstret. Svetten droppade från hans panna och han såg bekymrad ut. Han vinkade att vi skulle ta det lugnt. Det var då jag för första gången under hissäventyret blev nervös.
Mannen försvann uppåt och sedan såg vi Trond utanför hissfönstret. Den svettige äldre mannen passerade på väg ner för trappen och signalerade med pekfingret att han hade en lösning på gång.
Efter ytterligare att par minuter kände vi hur hisskorgen sakta förflyttades neråt. Den svettige syntes åter utanför fönstret och det såg ut som att han inspekterade hur mycket hisskorgen förflyttats. Sedan försvann han neråt igen och hisskorgen fortsatte sakta neråt till vi kom till våning 2. Då dök han upp igen och visade med några armrörelser att vi skulle vålda upp de inre skjutdörrarna. Jag stoppade in fingrarna i den smala springan och kände att den gav med sig. Med en smäll var den helt öppen och vi klev ut i friheten då den yttre gallergrinden redan var öppnad av den svettige. Han såg mer lättad ut än oss då han klarat att för hand veva oss en halv våning till det ställe där hissens dörrspärrar släpper sitt tag om de två dörrarna. Vi tackade och tankarna for tillfälligt ut i funderingar. Vad kunde ha hänt om ingen hört vårt larmsignalerande.
När jag senare vid sänggående laddade telefonen och den fick tillbaka sina funktioner hörde jag två sms klämta till. Det var Tronds: "Vars är ni" och "Sitter ni fast i hissen?"
Trond hade i sin iver bara läst det sista sms:et och trodde att vi stod utlåsta på trottoaren och därför sprungit ner för att öppna. Sedan läste han också det första och det var då han kom ner och tittade in på oss genom det lilla hissfönstret.
Trond hade i sin iver bara läst det sista sms:et och trodde att vi stod utlåsta på trottoaren och därför sprungit ner för att öppna. Sedan läste han också det första och det var då han kom ner och tittade in på oss genom det lilla hissfönstret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar