JÄRNVÄGSSTREJK I FRANKRIKE

"Nu är det sista gången ni lämnar oss för att vakta packningen!"

Matilda är blodröd i ansiktet och ilskan pulserar upp genom halsen på henne. I ögonen på de sex andra barnen syntes en upphetsning och iver att få berätta...

Det är fortfarande strejk i Frankrike, när vi efter två fantastiska dagar tillsammans med Albin, Belen och deras kompisar i Barcelona skulle fortsätta resan mot vårt nästa etappmål, Cannes och Åsahs "svärföräldrar" Christine och Gerard.

Eftersom tågen till gränsen och Perpignan i Frankrike var inställda hade vi funderat på alternativa sätt att komma vidare. Informationen om läget i Frankrike var motsägelsefull. Enligt uppgift rullar tågen relativt normalt uppe i norra delarna av landet och vissa delar av trafiken i södra är också igång.

Vi har beslutat att tidigt på morgonen komma iväg till stationen och sedan ta första möjliga lokaltåg så nära gränsen som möjligt. Det funkar!

Utan kostnad för platsbiljetter åker vi pendeltåg till Portbou på den spanska sidan av gränsen, inte långt från medelhavskusten. Tåget glider fram i ett vackert landskap och då och då skymtar Medelhavets blå vatten mellan kullarna.

Det börjar regna, som det alltid gör när resan inte går "på räls" som planerat.

Stationen i Portbou ligger öde. Vi kliver av och börjar gå mot vad vi tror är vägen till någon tjänsteman som kan hjälpa oss komma vidare. Pendeltåget vi anlände med rullar ut från stationen och återvänder mot Barcelona.

I närmaste delen av stationsbyggnaden hittade vi en dörr som gick att öppna. Innanför syntes ett stort rum med en halvmåneformat, knappt en halvmeter högt bord. Rummet kan vara resterna av den tullkontroll som sedan Europa integrerats inte längre används. Där lämnade vi barnen och all packning.

Maria och jag brukar gå tillsammans på informationsinhämtningsutflykter. Detta för att kunna fatta snabba beslut om alternativen som dyker upp kräver kort betänketid. Det är också lättare att förstå ett obekant språk om det är fyra öron som är spetsade än två. Det var under uppdraget att ta reda på hur vi ska komma vidare på vår resa som sex av barnen blev så exalterade och Matilda så ilsken...

Olagliga Flyktingbarn

Ett par minuter efter vi lämnat barnen med packningen i det övergivna tullrummet hade två poliser kommit in i lokalen. De var inte vänliga!

På något för Matilda obegripligt språk hade gendarmeriet anklagat dem för att vara flyktingbarn som olagligen skulle strömma in i landet. Trots att Matilda på sin stapplande spanska och Orvar förtydligat på knapphändig franska att "mamma och pappa är och kollar tågtider" kallade de två aggresiva på förstärkning. Inom någon minut kom ytterligare fem uniformsklädda och ville se resehandlingar och pass för att bestämma vilket land som var "flyktingbarnens" ursprungsland. Pass och Interrailbiljetter låg i tryggt förvar i min ryggsäck som jag aldrig lämnade kontrollen över.

Efter ytterligare ett par minuter av kroppsspråkande och pekande förstod antagligen de uniformsklädda att barnen tillhörde en familj, där föräldrarna lämnat dem för att själva undersöka gruppens flyktväg ut ur Spanien.

Maria och jag har konstaterat att det inte fanns någon enda information att hämta i hela stationsbyggnaden. Inte i ett enda hörn fanns en uniformerad järnvägspersonal att fråga.
Därför blev vi glada när vi såg de 10 poliserna som väntade utanför det rum där barnen befann sig och vaktade packningen. Vi visste ju inte att de höll vakt för att våra barn inte skulle smita ut och uppslukas av det närliggande samhället.
Matilda var ilsken, blodröd i ansiktet och hade svårt att förklara för oss ovetande om vad de varit med om.

Mot Cerbère
Regnet tilltog i styrka.
Språket i Portbou är omöjligt att förstå. En obegriplig dialekt, en blandning mellan spanska, franska och en släng av nå't som lät som danska. Där, på väg neråt byn, skulle vi försöka få reda på hur vi tar oss över gränsen. Vi frågade flera av de äldre par som sökt skydd under balkonger och markiser för att undkomma regnet. Det enda ord vi kände igen i alla långa svar var "Taxi".

Vi träffade en holländsk konstnär på det internetcafé där vi lånade toalett. Han berättade att om vi inte ville gå den slippriga stigen över bergskedjan som delar Spanien från Frankrike så var det bara taxi som gäller. Vi valde taxi, och fick hjälp av holländaren att bedöma om priset för de två bilar som behövdes var rimligt. "50 euro – reasonable price".

Med Maria och några barn i den ena och jag och resten i den andra gav vi oss iväg på slingriga serpentinvägar med en fantastisk utsikt över de torra krumma vinrankorna som växte på sluttningarna med Medelhavet som bakgrund.

Väl framme i Cerbère käkade vi pizza på en restaurang medan vi väntade på bussen som skulle ta oss till Perpignan.

Regnet upphörde och solen tittade fram mellan molnen. Det blev en otrolig bussresa genom ett kuperat landskap med vita små huskroppar som låg på sluttningarna som snöfickor efter fjällsluttningar på vårkanten i Norrland.

De många vinodlingarna blev, enligt mannen på andra sidan gången i Perpignanbussen, så småningom det berömda Banyulsvinet.

Eftersom jag själv bara kan skilja på rött, vitt och eventuellt rosé hade jag ingen aning om någe Banyuls.

Än mindre att, som den engelsktalande vänlige fransmannen berättade, vin från Banyuls är ett portvinsliknande starkvin. Druvor som vuxit på dessa sluttningar har trampats med bara fötter och lagrats utomhus i ekfat. Det måste också ha uppnått minst trettio månader ålder för att få kallas "äkta Banyuls".

Vinodlingar på bergens sluttningar i Banyulsdistriktet

På stationen i Perpignan var det kaos. Två svettiga civilklädda SNCF-informatörer förklarade för så många de kunde att strejken var värst i detta sydvästra hörn av Frankrike. De bad oss vänligen kliva på det tåg som vi trodde skulle passa oss bäst. Det behövs inga biljetter än mindre platsreservation.

Fram med Interrailkartan och jämföra tågens slutmål med det som passar oss bäst. Nimes, på väg mot Marseille låg i färdriktningen. Vi slängde oss på några minuter före tåget rullade ut från stationen. Alla sju barnen var fortfarande med, trots röran i Perpignan.

Det var kolsvart mörker utanför tågfönstret. Vi hade bytt tåg i Nimes och var på väg mot Marseille när vi fick ett SMS:

"Vi möter i Marseille så slipper ni fixa hotell...!"