STORMVARNING

Kapten Holmqvist med besättning anmäler sig för tjänstgöring.

Det är stormvarning över Gibraltarsundet och alla snabbfärjor ligger kvar i hamn på grund av hög sjögång.

Knappt har den stora passargerarfärjan Comanav lämnat Tangerbuktens lugna vatten och kommit ett par distansminuter ut på fritt vatten när dyningarna bildade färgförändringar hos 7/9 av den Holmqvistska besättningens anleten. Övergången från frisk ny solbränna till askgrå var snabb och definitiv.

Det var endast kapten Holmqvist själv och matros Trond som kunde kvarstå i tjänst. De resterande sju intog lämpliga platser i friska luften ute på femte däck, där de försökte fixera horisontlinjen för att dämpa kväljningarna medan saltvattnet piskade deras hår. Somliga lyckades, andra inte. Tydliga spår lämnades under några få minuter på däck, innan vågorna sköljde utkastet överbord...'

De lugna dagarna i Tanger var slut för denna gång och resan ändrades från hemifrån och bort till härifrån och hemåt.

Efter den svarta onsdagen och Herkulestorsdag återstod bara att försöka hinna med ytterligare några fantastiska måltider och de obligatoriska souvenirinköpen.

En Fez

Det var då, i de mörka gränderna i Medinan, medan barnen tittade på hotellets TV och en film som dubbats till franska med arabisk text, som Maria och jag gjorde resans fynd. Där, långt in i en av de hundratals souksen som ger den arabiska marknaden sin karaktäristiska prägel, hittade vi den röda huvudbonad till Vilmer, som skulle komma att kallas "resans bästa köp". Det vi för några futtiga Dirhams inhandlade var den röda Fez som framöver skulle göra vår helt obekymrade, ständigt försvinnande nioåring identifierbar i trånga gränder och röriga torg.

En Fezprydd ung gentlaman syns i mängden, eller hur?

Näst att räkna in barnen med siffrorna "ett, två, tre, fyra, fem, sex och sju," var det det panikfyllda "Vilmer fattas!" som mest kom att symbolisera resan. Fram till en Fez kom in och förändrade våra liv.

Att leva i sin egna värd, del 1

Att leva i sin egna värd, del 2

Att leva i sin egna värd, del

På väg ut ur hamnen. Ryggläget är en förebyggande åtgärd. Men det hjälper föga när dyningarna rullar in...

"Illa, jag mår illa..."

Jag också... men inte lika mycket vilket antagligen beror på det stadiga horisontalläget.

Besättningens ansikten återfick snabbt sin naturliga lyster när fartyget närmade sig hamninloppet till Europeiska fastlandet och vinden mojnade bakom Gibraltarklipporna. Det var en pigg och hungrig familj som åter tog det vänliga Algeciras i besittning.

Fylla på förråden

Efter att ha vandrat hundratalet meter upp till Järnvägsstationen begav sig föräldragenerationen ut att införskaffa proviant inför den dryga resan i sittvagn från södraste Spanien till Barcelona.

För att ni riktigt ska förstå hur vänliga Algecirianerna är i allmänhet och en kebabkock i synnerhet så hände följande: På vägen från Supermercadon passerade Maria och jag en av dessa otaliga snabbmatsställen.

"Aha, Kebab!" Perfekt att ta med till stationen och de väntande vrålhungriga barnen för att käka innan vi påbörjar resan norrut. De två kockarna såg ut att vara i ett slags siestaliknande tillstånd men vaknade snabbt när vi beställde 8 st kycklingkebab och en vegetarisk Falafel. Det tog ett tag att göra i ordning och under väntetiden ställde den ena kocken fram en tallrik med utsökt, perfekt kryddat kebabkött som vi fick snaska från medan vi på stapplande spanska men på flytande kroppspråk ännu en gång drog den korta versionen...

När vi senare kom till stationen och de väntande barnen upptäckte vi att vi inte fått med oss Matildas Falafel. Jag började gå tillbaka för att hämta den, men kom bara utanför stationens dörrar när jag mötte kocken från kebabrestaurangen. Han hade räknat ut att vi befann oss på stationen - den korta versionen, ni vet med interrail å sånt - och kom springandes med Matildas Falafel inslagen i ett paket...

Sånt är väl himla kul!

Kebabish. "Det är förbaske mig den godaste kebab jag ätit på resan". Linus fyller på tomrummet som skapats under båtfärden över Gibraltarsundet.

Lyxiga spanska tåg

Lika trevligt var att upptäcka att, som vi trodde, sittplatserna med träsmak i uråldriga 2 klassens vagnar på tåget mellan Cordoba och Barcelona, inte alls var andra klass. De var sittplatser i supermoderna högteknologiska vilfåtöljer. Varje resenär fick också en liten nesesär med tandborste, ögonbindel, hörlurar och små gula öronproppar. Samt en flaska vatten.

Sånt är väl himla kul!

Trond, vår tekniska support, demonstrerar med stor iver fotöljens alla funktioner

Samma fåtöljs kontrollpanel

Kul är det också för en tågälskare att upptäcka att Spanien satsar på ett väl fungerande system av snabbtåg som ska fungera i hela landet. Nya spår, nya stationer, moderna tåg och rimliga priser. I sådan lyx åker vi mot Barcelona för att träffa Albin och Belen...