Dagen började som vanligt med frukost på rummet. Nybakat bröd med smör och marmelad från grannbutiken, avokadosmootie, färskpressad apelsinjuice yoghurt och bananer. Så långt var allt väl. Planen för dagen var att ta lokalbussen ut till Atlantkusten och därefter taxi de sista kilometrarna till en, som vi hört, fantastisk badstrand och till den mytomspunna Herkulesgrottan.
Vår vänlige hotellportier misslyckades helt att rita en karta och förklara hur vi skulle hitta till busshållplatsen. Det slutade med att han knapphändigt pekade ut riktningen med hjälp av en svepande rörelse uppåt backen utanför hotellet.
Vi knatade uppför den tunga backen och försökte spana efter de röda bussarna med grön front som vi sett tidigare. Inte en buss i sikte.
Vid rondellen, på samma plats som kvällen före, stod apelsinjuicepressarmannen. Trond mindes att han pratade engelska så han föreslog att vi skulle fråga honom. Juicemannen visste allt om Herkulesgrottan, var busshållplatsen fanns och han kunde framförallt beskriva vägen dit. När vi började gå enligt den utförliga beskrivningen ropade han efter oss, "In front of a mosqué, bus number seventeen".
Moskén som var riktmärket för vår bussvandring
Det var över en kilometers promenad och solen hade börjat steka våra bleka kroppar rejält. Nordbor blir inte bruna första dagarna i solen utan hela familjen började få en smått rödbrusig färg i ansiktet. Svetten började ge våra tröjor och skjortor fuktiga fläckar på ryggen. Det var tropisk torr värme, sån där som står still.
Vi hittade busshållplatsen rätt snabbt, fast vi hade för säkerhets skull frågat ytterligare några efter vägen. "Le grotto de Hercule?" "Oui" och så pekar de i den riktning vi redan gick. Marocco har ju tidigare varit en fransk koloni och därför hade kunskaper i franska språket varit ovärdelig hjälp när man ska turista omkring i denna del av Nordafrika.
28 grader i skuggan
Vi satte oss i busskuren som mycket riktigt låg framför en Moské. Efter bara ett par minuter kände vi värmen steka så att vi var tvungna att söka skydd bakom ett närbeläget träd. På andra sidan gatan passerade den ena bussen efter den andra med nummer 17 på skylten. På vår sida ingen. Barnen föreslog att vi skulle byta sida trots att både Maria och jag förklarade att vi då istället skulle komma till flygplatsen. Och dit vill ju inte, i alla fall inte jag, för jag gillar inte flyg.
Om vi åkte åt fel håll skulle vi då inte heller få se den grotta där folktron säger att Herkules bodde i när han skiljde Europa från Afrika.
Två av alla de hjälpsamma ungdomar som engagerade sig vi vår bussfärd
När vi suttit nästan en timme började människorna runt omkring oss att engagera sig i vår utflykt. Det var en massa ungdomar som förklarade att buss nummer 17 inte skulle ta oss till vår resmål. Vi skulle åka med buss nummer 2. Vi var dock på rätt sida av vägen. Två äldre herrar styrkte ungdomarnas förslag genom att peka på kartan i busskuren var Herkulesgrottan fanns. Banne mig har vi inte väntat förjäves på fel buss. Massor av tvåor har ju passerat medan vi väntat på vår 17.
Nu var värmen olidlig och barnen började visa tecken på solsting. Tror vi i alla fall, för vi vet ju inte symtomen på solsting egentligen. Men det låter fint: Diagnos Solsting. Luften stod stilla.
En timma till passerade. Massor av bussar med 17 behagade plötsligt komma , stanna till och köra vidare. Buss nummer 2 lös med sin frånvaro. Nu hade väntan varit så lång att vi sammankallade familjerådet i skuggan bakom ett höghus. Där beslutades enhälligt att vi går och fikar och gör ett nytt försök "i morgon". Fast då skulle vi komma igång tidigare på morgonen.
Illröda i ansiktet, blöta av svett gav vi oss iväg nerför backen som vi trodde skulle leda oss till havet. Det gjorde den inte, det var vägen till flygplatsen vi slagit in på. Det var också vägen mot Rabat, Maroccos huvudstad ett antal mil längre bort.
Vi köpte vatten läsk och åt crepes på en restaurang och i skuggan under Markisen började förnuftet återvända. Vilket vansinne, sitta timmar i en stekande tropisk värme och vänta på lokalbussen.
Vilsna i gatudjungeln
Förnuftet återvände så till den milda grad att vi beslutade fråga efter vägen ner till badstranden. Stranden inte långt från vårt hotell. När vi frågade två av varandra oberoende personer och de pekade åt var sitt håll, så beslöt vi att plocka fram datorn och i pdf-filen om Tanger hitta den karta som skulle hjälpa oss hitta hem.
När datorn låg i knät och locket fälldes upp visade det sig att vi hade direktkontakt med cyberrymden. Vi satt i något slags gratis Wi-Fi-nät och Stens lilla gröna plopp på Skype började lysa. Från vår plats i den tropiska gatudjungeln hade vi direktkontakt med harmonin och vårsolen i Bondersbyn.
"Vi är vilsna i Nordafrika" skrev jag och på studs fick vi svaret: "Gå norrut så kommer ni till Europa!"
Det är lätt för Sten i Bondersbyn att säga, där solen står så lågt att det aldrig är någon tvekan om vilken riktning som är norrut. Men för oss nära ekvatorn, där kroppen bildar en skugga mellan benen och solen lyser rakt ovanför på det begynnande tunna hårfästet är det svårt att navigera efter solen överhuvudtaget och att peka ut norr är snäppet svårare.
Vi läste pdf-filens relativt detaljerade karta över Tanger och lyckades genom att springa runt till två gathörn precisera var vi befann oss i koordinatsystemet. Fortsätt framåt ett par hundra meter. Vid den stora rondellen gör vi en 90-gradare åt vänster, sedan är det bara att vandra på rakt fram och senare svänga svagt åt vänster igen. Nu känner vi den svala brisen från Tangerbukten och badstranden fläkta ljuvligt i våra rödbrusiga ansikten.
Barnen ville bada så vi slog oss ner i sanden mitt mellan vattenbrynet och avenyn framför de många hotellen. Vilmer, Trond och Isak böt snabbt om och kastade sig i de lagom stora vågorna. Det var på denna plats på stranden vi skulle bli bestulna.
600 Dirhams fattigare
"Good valet, svenska krona, mycket cheap" På någon blandning av svenska, spanska och engelska hade denna fingerfärdige äldre strandförsäljare tagit första initiativet för att blåsa oss på de 600 Dirhams jag noggrant vikt ihop och lagt i börsen för att kunna betala sista natten på hotellet.
Isak leker harmoniskt i sanden helt ovetandes om att familjen blir av med 600 Dirhams
Det måste ha varit den släng av solsting som jag drabbats av under vår väntan på bussen och bristen på vätska som gjorde att jag inte avfärdade honom omedelbart. Jag var ju inte i behov av en ny Maroccansk handgjord plånbok - av berberfolket, tillverkad av barnarbetare i Kina eller Korea. Ändå plockade jag upp min börs ur fickan, öppnade den, öppnade även myntfacket och reagerade inte ens när han började peta med sina fingerfärdiga fingrar bland mynten i börsen.
Det var då som två av handen dolda fingrar nöp tag i vår rulle med hotellnattspengar försvann från sin plats i min börs in i den gömda handen på denna men.
Solstinget hade så till den milda grad avtrubbat min självbevarelsedrift att jag inte ens reagerade när han med våra pengar dold i sin hand plockade ihop sina handgjorda plånböcker och snabbt gav sig av inåt stan.
Det var först när vi på hotellet senare skulle betala vår sista natt som stölden upptäcktes. Men före det skulle Måns bli sparkad av en häst i bakhuvudet.
En arabisk prins
Likt flugor som dras till en sockerbit har Matildas uppenbarelse en förmåga att dra till sig unga sydländska mäns intresse. Så även denne prins som kom ridande över sanden på en vit hingst. Matilda signalerade ett intresse som begränsade sig till att få några fina bilder av en häst att publicera på hennes fotoblogg.
Prinsen red fram, vinkade och med en inbjudande gest signalerade han: "Ta en riktigt fin bild på mig, när jag sitter här på hästryggen, rak i sadeln..."
Den arabiske prinsen rider in i våra liv
För att göra bilden komplett lyfter den arabiske prinsen upp Måns som storögd beundrade den fyrbenta varelsen.
Med Måns i ett stadigt grepp på höger arm log den arabiske ett stort vitt leende. Klick, klick, klick, Matildas kamera fullkomligt exploderade i en kaskad av exponeringar.
Nu inträffade det som bara inte får hända. Prinsen som tyckte att det skulle bli sååå mycket bättre om det blev lite rörelse i bilden, skrittade iväg ett tiotal meter. Vände om och kom skrittande tillbaka. Måns log i kapp med den leende prisen och kameran smattrade som en kulspruta.
Lugn skritt i sanden...
Det var här jag skulle rest mig upp och myndigt, som en ansvarsfull familjefar, med en busvissling och en ilsken blick satt stopp för rytteriet.
Passiviteten kan ha varit sviterna av solstingen eller bara av naturlig trötthet. Fånigt leende, som bara en far gör när tröttheten tagit överhanden över förnuftet jag blev sittande kvar i sanden.
Plötsligt såg den unge prinsen ut att behöva svalka hästen, eller kan det ha varit önskan att få havets skum runt hovarna - för den perfekta bilden - som hästen med ryttare och Måns begav sig ut i vattenbrynet. Nu först reagerade jag och ställde mig upp, men då var det försent. Prinsen vände hästen och med skummet som yrde runt hovarna red han rakt mot Matilda. Kameran smattrade. Det var exakt då det hände. Hästen snubblade och prinsen började sin färd över huvudet på hästen. För att rädda sitt eget skinn, släppte han taget om Måns nånstans när de båda passerade hästens öron. Prinsen klarade flygturen enkelt genom att som en landstigande fallskärmsjägare slå en slags halv kullerbytta och relativt snabbt komma upp på benen.
För Måns gick det sämre, ovan vid fall från hästar i allmänhet och araber i synnerhet som han är. Han hamnade under hästen som trillade omkull. Med en skicklighet som bara hästar besitter lyckades denne på något konstigt vänster, snabbt vara på benen, samtidigt som han med hovarna undvek att krossa ett och annat ben i Måns späda kropp. Vad hästen inte lyckades med under sin balansakt, var att med en hov rispa Måns rygg och med en annan sparka hans bakhuvud.
Bilden är tagen sekunderna före Måns hamnar under hästen och blir sparkad i huvudet
Jag drog andan och började springa mot dem. När jag såg Måns resa sig upp och på synbart okrossade ben gråtande, springa mot oss andra Holmqvistare på stranden, återgick hjärtslagen och pulsen till det nästan normala.
Den unge prinsen var mycket olycklig och visste inte vad han skulle göra för att trösta vår lille hjälte. Han tog vår vattenflaska och hällde ut den ljumma vätskan i sin hand och svabbade av Måns sandiga kinder som nu var randiga av tårar. Han bar fram den gråtande pojken för att hälsa på hästen som också verkade bekymrad när han med en sorgsen blick följde Måns, samtiidigt som hästens varma andedräkt fläktade i Måns svettiga hår.
Vi försökte få prinsen att förstå att vi inte på något sätt anklagade honom för det som hände. Jag förbannade bara mig själv att jag inte satte stopp för den vådliga ridturen på en gång. Prinsen galopperade iväg över sanddynerna efter att känslosamt ha skakat både min och Marias hand och med ett ursäktande kroppsspråk signalerat djup ånger.
För att göra det bästa av situationen lyftade jag upp Måns på mina axlar och hans lilla sargade kropp skavde min solbrända nacke. Måns måste snabbt i vila så vi fick se om han fått hjärnskakning med huvudvärk och att en vi var tvungna att söka läkarvård. Framme vid hotellet bäddade vi ner Måns, samtidigt som vi diagnostiserade Orvar som likblek, magsjuk och febrig.
Efter att ha druckit lite vatten piggnade Måns till, samtidigt som Orvar kröp i säng trots att kvällen var ung.
Det var när lugnet lagt sig och jag skulle passa på att betala den sista natten i Tanger som vi upptäckte att vi blivit bestulna på sista nattens hotellpengar.
Så staplades elände på elände denna svarta onsdag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar