FRÅN IRUN TILL ALGECIRAS

Vår plan som vi funderat ut före vi somnade in på hotellet i Irun var lika enkel som genial. Förresten, om den är så enkel som den är genial får nog visa sig först när vi har nio biljetter bort från gränsen mellan Frankrike och Spanien.

Planen som den såg ut när vi somnade in, är att vakna före tuppen och skynda oss till Järnvägsstationen. Vi vill vara först i kön när biljettförsäljningen på stationen öppnar klockan 7 på morgonen.

Planen realiseras

Klockan 06.30 ringde väckar'n. Maria och jag smög upp ur sängen och promenerade i morgondimman de hundratalet meter vi hade till stationsbyggnaden. Väntsalen var tom, inte en människa inom synhåll. Luckan var mörk och persiennerna nerdragna. "Äsch, felsatsning, skärtorsdag är antagligen en mer röd dag i Spanien än den är i Sverige!"

Samtidigt som Maria och jag med nedsänkta huvuden började gå mot utgången och morgondimman, blinkade lysrören inne i biljettkontoret till och persiennerna hissades upp.

Den lite trötte från gårdagskvällen var nu utbytt mot en lika orakad men betydligt piggare. Inga engelska kunskaper, så det får bli papper, penna och teckenspråk.

Det går fint.

Medan vi konstaterar att det finns fler än ett alternativ på resor härifrån och bort, växer kön med resenärer bakom oss. Den är runt 30 meter lång när det första alternativet dyker upp på järnvägsbolaget Renfes datorskärm.

Resmålen vi både röstat på och spelat Yatzy om på tåget från Paris reducerades snabbt till ett enda. Vi tvingas nämligen stryka mitt och Marias alternativ Portugal, eftersom alla tågen till Figureira da Foz i Portugal, och vår fiskmiddag, var fullbokade under hela helgen.

Återstår Linus huvudspår med Algeciras och båten till Marocco.

Redan i eftermiddag går ett tåg med nio lediga stolar. Fast det är första klass och ligger en bra bit ovanför vår resbudget.

"Otra mas?" säger jag på vad jag upplever som flytande spanska. Jag har fått för mig att det betyder, "finns det andra alternativ?"

"No, hoy!" "Mañana?"

Kön bakom oss har vuxit sig ut genom dörren i väntsalen när det dyker upp nio lediga stolar på ett tåg som går "imorgon" 8.25 från Irun till Madrid. Dessutom finns det platser på ett tåg vidare söderut, fast från en annan station, än den vi kommer till i Marid.

Biljettförsäljaren ler då han förstår att han snart ska få börja beta av kön med de andra resenärerna så fort han blivit av med oss.

Vi slår till, betalar, ler och hälsar glatt "Hola" på dem vi passerar i kön bakom oss när vi nöjda med resultatet av vår nattliga plan, går tillbaka till hotellet. När vi betalat de tre rummen ytterligare en natt, kryper vi ner i sängen och somnar om.

Frukost på hotellet i Irun. Yoghurt, som håller magen i balans och utsökt bröd och ost som håller hungerkänslorna i styr långt uppåt dagen.

En vy från hotellfönstret på fjärde våningen i en stad som vi kommer att gilla mer och mer.

Vanliga turister

Det blev en sommarvarm dag av strosande i Iruns cetrala delar, där vi utklädda till vanliga turister besökte både shoppingcenter och vårlummiga parker. En vanlig turist är till skillnad från tågluffare, nyduschade, iklädda tröjor utan fläckar och inte nedtyngda av flera kilo packning på både mage och rygg.

Det kunde vara barn och barrträd i Badhusparken i Pite, men det är theholmqvistfamily och apelsinträd som blommar i på gränsen mellan Frankrike och Spanien

Middagen blev något billigt kinesiskt, då det inhemska var mycket dyrt. Mycket gott. Och en närproducerad glass i solskenet.

Närproducerad? Ja det var i alla fall inte GB-glass vilkens glassbubbe hånflinar och viftar med hatten i nästan varje gathörn även i dessa delar av Europa.

Glasstund i den sydländska vårsolen!

Så hann vi med lite naturupplevelse, där fågellivet i Bondersbyn på vårkanten, med tranor, gäss och svanar skulle göra vilken Ekoparksföreståndare i Irun grön av avund. För de fåglar vi såg vid vårt besök i den i Iruns omgivning så omtalade Ekoparken var något biofinksliknande, en och annan duva och något långbent som petade med näbben i gyttjan.

Ekopark – blaha blaha, fast mycket lovvärt. I Irun sorterar men sina sopaor som enda ställe vi besökt.

Snabbtågande

Långfredagsmorgon checkade vi ut från ett igenbommat hotell. Ingen personal i sikte. så innan vi i samlad tropp åter stegade mot stationen placerade vi våra tre rumsnycklar i en kaffekopp just utanför dörren.

Det är rigorös säkerhetskontroll vid alla stationer i Spanien. På flygplatsvis lämnar man alla sina väskor på ett rullband och passerar ett gäng med vänliga säkerhetsvakter, visar sina biljetter plockar upp sin packning och kliver in på det av staket avspärrade tåget. Irun ligger i Baskien.

Landskapet som rusar förbi utanför fönstret är höga berg och djupa bördiga dalar. Barnen hojtar alltsom oftast att de ser massvis av vindsnurror på bergen runt omkring. De små liven vet att massor av vindkraftverk och synbara solpaneler gläder en gammal miljökämpe och far.

Snabbt byte med Metro som ändrades till Pendeltåg, då den enda sura personen vi träffat på resan jobbade som informatör på stationen i Madrid Chamatin, pekade på Pendeltågets biljettautomat fast vi var på väg ner i Metron. Pendeln tog oss till en supermodern järnvägsstation - med säkerhetsvakter - som heter Puerto Atocha.

Maria och jag hinner handla matsäck på ett Super Mercado som låg ett par kvarter från stationsbyggnaden. Barnen vaktade i vanlig ordning packningen. Denna gång klarade vi tiden bättre än i Paris där det blev sekundjakt. Här handlade det om minuter.

När tåget var två timmar från Algeciras, som var vårt slutmål, hördes en skrapig röst på obegriplig spanska prata i högtalaren. Tåget stannade och alla passagerare, utom theholmqvistfamily, lämnade vagnen och gick ut på perrongen.

Det vi inte förstått var att det Spanska banverket höll på att byta spår till typ, för höghastighetståg typ de sista tiotal milen ner till spanska sydkusten. Vi förstod inte att vi skulle byta till buss förrän en lite stressad tågvärdinna med den handskrivna skylten Algeciras i handen fick oss att skyndsamt plocka ihop vårt bagage. När vi stuvat undan vår packning och satt oss i den mycket moderna bussen rullade den iväg. Som att de konstaterade, nu har sjubarnsfamiljen tagit plats. Klart för avgång!

Stationen i Algeciras höll på att släckas ner. Klockan närmade sig 11 på kvällen. Våra medresenärer försvann ut i mörkret till sina förutbestämda resmål. Vi stod kvar på stationen. Nattvakten uppmanade oss att gå utanför huvudingången så att han fick låsa. Sova på stationen var inte längre en möjlig lösning.

Natten var varm och vi kände oss konstigt nog upprymda inför utmaningen att mitt i natten hitta något möjligt hotell.

Barnen som sovit de sista milen förbi både Malaga och Marbella var också de på något konstigt vänster på ett uppsluppet humör. Vi skrattade och skojade när vi som riktiga tågluffare gav oss ut i den medelhavsljumma natten.

När vi närmade oss hamnen där båtarna till Marocco lägger till dök första hotellskylten upp. Den såg för dyr ut så vi fortsatte ett par kvarter till. Till vänster i en gränd lyste skylten Hostel. Vi knallade dit och knackade på.

En småvuxen något äldre gentleman med mustasch öppnade och välkomnade oss in.